Jag vet inte ens vad jag ska skriva.. var jag ska börja. Hur jag ska börja ventilera utan att gnälla.. jag känner att jag vill skriva av mig..
Vad gör jag?
Vem är jag?
Var vill jag?
Jag vet ingenting och allt känns bara så fel. Allt känns fel, konstigt och orättvist. Ingenting är roligt och ingenting känns meningsfullt. Det är som att jag blivit stucken i ryggen med en köttyxa och har ingen aning om hur jag ska få bort den. Jag vet inte hur jag ska få smärtan efter ett svek att försvinna. Smärtan efter att ha förlorat en vän och även en som ligger mig varmt om hjärtat. Det är smärtsamt och jobbigt. Det är riktigt tungt för mig just nu. Det känns som att jag går omkring och väntar på en dom som redan är förutbestämd. Det är ju klart!? Vad väntar jag på egentligen, vad finns det att vänta på? Ingenting.
Jag vet att det är så här det kommer bli och det är bara att bita ihop. Men det är så jävla svårt att vara stark och få en fungerande vardag när jag helst av allt bara vill försvinna från jordens yta. Dramatiskt kan tänkas men hela den här grejen kom som en stor chock och jag förundras verkligen över hur själviska människor faktiskt kan vara. Hur illa man kan bete sig och komma undan med det. Vem det drabbar? Mig just nu.
Samtidigt måste jag vara stark och inse att "with friends like these.."
Beter man sig på det här sättet så är det ingen idé att försöka tänka känslor och tänka "kanske kanske kanske". Det bästa är att tänka "fuck you guys" och gå vidare. Det är vad jag måste göra nu och det är precis vad som kommer att ske. Som jag sagt tidigare så ska jag fan i mig slå er med häpnad över hur stark jag faktiskt är!
Även om den där starka, självständiga och lyckliga Lino känns väldigt avlägsen så vet jag att hon finns någonstans bakom all denna sorg jag känner just nu. Sorg och besvikelse tar över hela min vardag och det påverkar allt jag gör. Mitt jobb känns meningslöst (förutom mina underbara arbetskamrater såklart) och allt utanför jobbet känns minst lika meningslöst (förutom mina underbara vänner & familjen).
Det har varit en konstig sommar. Allt är upp och ner. Jag är upp och ner. Jag vill inte vara såhär förvirrad, ledsen, disträ och olycklig. Allt jag vill är att vara lycklig och glad. Jag har varit glad och lycklig de senaste veckorna.. men allt trasades sönder och pulvriserades i minimala partiklar för att nu bara kännas som ett suspekt stoft som flyger omkring och irriterar mig. Jag känner att jag bara är ett skal just nu med någonting irriterande och kliande därunder som jag inte kan bli av med. Ångesten äter upp mig, frustrationen, ilskan och besvikelsen torterar. Sliter och drar i hela mig. Jag är så fruktansvärt missnöjd över hur allt jag trott på och litat på bara har försvunnit från mig. Fullständigt. Det jag trodde var så äkta, fint och värdefullt är helt plötsligt inte värt någonting. Det gör mig så jävla arg att det alltid slutar med att jag känner såhär. För jag VET att jag inte förtjänar det. Eller gör jag det kanske? Jag vet inte.. Det är bara så jävla jobbigt att ständigt behöva handskas med dessa jävla känslor. Alltid. Det kan aldrig vara bra och lugnt en längre period. Det ska bannemig alltid skita sig i slutändan.
Varför?
Vad har jag gjort?
Jag blir så jävla besviken på livet just nu. Befinner jag mig i en existentiell kris av något slag? Det känns nästan så. Jag borde göra något radikalt, jag borde flytta och byta jobb. Jag borde utmana mig själv och verkligen hitta vad jag vill göra. Jag borde omge mig med människor jag verkligen litar på och som jag vet vill mig väl.
Bara det att jag alltid (alltid!) släpper in människor så lätt inpå livet och det slutar alltid med besvikelse och tårar. Kommer jag någonsin lära mig?
Just nu känns det som att min vardag är en enda lång pina. Som att jag ligger på sträckbänken i väntan på att bli huggen i bröstkorgen så många gånger att det till slut inte finns någon bröstkorg kvar. Fast i och för sig så är det så det känns redan nu på ett sätt. Tragedi och sorg. Ja. Återigen. Jag överreagerar. Men det har inte gått så länge. Klart som fan jag är ledsen. Vi träffades inte länge. Nej.
Men på det sätt som vår fina relation avslutades unnar jag inte en endaste levande själ på denna jord. Jag gör verkligen inte det.
Kärlek är verkligen det finaste som finns, det är få för unnat att få uppleva riktig kärlek. En sån där himlastormande kärlek som bara äter upp en inifrån och ut. Som samtidigt är så vacker att det inte finns ord för den. När man träffar en person som verkligen är helt perfekt. Alla brister och fel existerar inte, man vill bara vara med personen dygnet runt. Utan krav och utan gränser. Slänga sig ut i det okända och bara lita på att det håller.
När det sedan visar sig att det inte håller och man landar hårt på cementgrunden med ansiktet före och hela kroppen trasas sönder och själen försvinner ut i yttre rymden. Kvar ligger resterna av en människa som en gång varit lycklig men som vid det här laget har glömt bort vad lycka är. Det är lite så det känns just nu.
Tillägg sedan förlusten av en stark vänskap och lite ångest. Där har ni mig.
Ja. Nog lyckades jag klämma ur mig några ord. Det blev en hel del.
Kalla mig för fan inte martyr eller drama-queen nu. För det är såhär jag känner just nu. Kom ihåg att det inte gått så lång tid och det ligger mer bakom min förlust än ni någonsin kommer ana. Det går lite djupare än så. Sen måste ni också ha i åtanke att jag fäster mig oerhört lätt vid människor och blir nog kanske lite väl förälskad lite väl snabbt.
Snälla säg ingenting. Jag vet att det kommer kännas bättre och jag vet att det går över. Jag vet. Låt mig må skitdåligt. Låt mig gråta när jag är ledsen och skratta när jag är glad. Jag måste bara få ur mig alla ord som ligger och trycker som jag inte får ut i tal. Det måste ventileras, annars riskerar jag att explodera och bryta ihop.
Tack mina fina vänner som ställt upp. I vått och torrt. Min familj. Jag älskar er. Jag kommer tillbaka. Lino kommer att vara tillbaka när ni minst anar det. Den här tråkmånsen och bölgrodan kommer försvinna. Jag kommer vara stark. Med er hjälp kommer jag att må finnemang på nolltid. Det vet jag. Det kommer bara ta lite mer än "nolltid", men sen.. då jävlar.
