Jag tänkte nu att det kanske är lika bra att lägga upp en bild på hur det ser ut nu i lägenheten. Bli inte rädda för stöket, jag har det under kontroll! (Bilderna blev lite sneda, nåja. Kanske överlever ni)







Var tvungen att ha blixt när jag tog mot fönstret, blir ju så mörkt med motljuset annars.

Idag har jag jobbat, var så jävligt på morgonen.. vaknade fem minuter innan klockan ringde (men det visste jag inte innan) och jag var SÅ jävla trött.. tänkte "fan vad skönt att få sova FLEEERA timmar till", kändes verkligen som att jag sovit en kvart kanske. Så tittar jag på klockan så visar det sig att jag ska upp på FEM MINUTER.
Fan vad sur jag blev, var nära att jag dränkte mig i toalettstolen. Helvete alltså.
Men när jag väl kom till jobbet gick det bra. Dagen har pallrat på bra, jag har haft HUR mycket som helst att göra. Skulle det inte lugna ner sig nu?? Nej, inte för mig.
Imorgon ska vi jobba över också ett par timmar, CASH!!

Tråkigt att skriva om jobb, säkert ännu tråkigare att läsa om det..
Men jag har inte så mycket mer att rapportera nu. Det är varmt och skönt här just nu, fast inte i lägenheten dock. Här är det ganska svalt! Underbart.

Nåja.
Nu ska jag fundera på middag.

Ajöken möken.

vadå?

en helg har svischat förbi i världens vart. jisses.
på fredag gick jag halvdag, åkte direkt till storheden med petter och handlade inför helgen. planen var att spendera fre-sön i bredåker, sola, bara och grilla hela dagarna. vi köpte sponken för 700 spänn (sammanlagt) och fräste iväg mot bredis.

hem åkte vi redan på lördag pga mindre trevliga omständigheter. bakis som ett svin, sov typ två timmar och det var 156 grader varmt ute. TOPPEN.
vi lyckades överleva dagen (någorlunda), i hopp om att få bada åkte vi till storheden (storsand, ni vet?) men såklart började det blixtra och dundra så det sket sig. vi käkade på max istället och drog hem. höll på att somna när jag körde, var INTE en säker bilförare då kan jag säga...
hem till petter. jag la mig på sängen det första jag gjorde, touch-down. petter rakade sig (tog max 15 min.) och under den tiden hann jag börja drömma (!). helt sjukt. så jävla trött.
vi duschade som hastigast och myste ner oss i sängen med godis, ostbågar, cola och filmen "Baksmällan".
trots allt svull och den roliga filmen somnade jag klockan sex på eftermidaggen. jepp. sedan sov jag till elva på söndagen. snabb som jag är på matte kan jag säga att det är 17 fucking timmar. SJUTTON TIMMAR. haha. jeeeez.

oh well. kan ju inte säga att jag är trött nu i alla fall ;) trots en lång arbetsdag och 187 grader varmt ute ;D

har köpt nya gardiner hit och tabletter till köksbordet. jättefint blev det. färggrant och mysigt.

nu ska jag laga mat tror jag. om jag orkar. det är inte mycket man orkar i den här värmen, blir alldeles matt.. phew.

Dancing with myself

Åh herregud vilken sommarvärme! Så fantastiskt.

Dock regnade det (!!) en skvätt tidigare idag, har varit jättetungt i luften hela dagen så de flesta på jobbet har varit lite smågriniga känns det som ;P Haha. Inklusive jag själv, har mest velat hålla mig borta. Sen är det ju DEN tiden på månaden också och som vi alla vet är jag inte att leka med då.

Var så hemskt.. på lunchrasten cyklade jag hem och käkade lite, hann glo lite på Sjukhuset (som går på trean ni vet?. Så var det såklart nån som fick barn och jag började ju grina.. bah. Sminket som jag hade fått till bra för en gångs skull (värsta ögonfransarna!) sket ju sig.. haha.

Slutade kring fyra efter mycket om och men, känns som att det mesta gått åt helsike idag. Fick ett FETT papercut längs typ hela pekfingret av en jävla arkivlåda. Dom är svintjocka och skitvassa så jag får såna därnt KÖTTPAPERCUTS ... ajje.

Nåväl. Annars har det varit en härlig dag! Imorn ska det också bli jättevarmt, hoppas verkligen det så jag kanske kan sitta ute på lunchen, bara ta med mig nåt till jobbet att käka. GÖTT.

Fick beviljat halvdag på fredag också ;) Så jag börjar halv 8 och slutar när posten är klar, dvs kring halv tolv. Beroende på hur sen den är och hur mycket det är. SWEET. Då ska jag och Pettzi åka till Storheden och storhandla. (HEhe storheden-storhandla...häh)
Jag kom med en cunning plan om att vi skulle bada på Storsand först och sen handla då det skulle vara kring 28-30 grader varmt... får se hur det blir! LÄNGTAR.

Sen är det Boden Alive i helgen också, PARTY ALL NIGHT LONG. Så jävla roligt, jag läääängtar dit också. Hoppas det blir lyckat!

Min älskling sover i Bredåker i natt :( Men jag behöver sova själv lite, få sova ordentligt. Han har hållt mig vaken till tolv varje natt med sitt eviga filmtittande. :P

Nä. Nu ska jag nog duscha tror jag.. eller göra nåt annat.

Ajöken möken!

Tiden går så jävla snabbt numera. Nu har David tagit studenten, midsommar har varit.. snart har sommaren gått.. huvva.

Midsommarafton spenderade vi hos min farsas kusin Peter. Vi var väl en 15-20 pers som grillade, festade och sjöng hela natten lång! Riktigt trevligt var det.

Det är väl det mest spännande som hänt.. eller nja, jag och Petter har hittat tillbaka till varandra igen. Det känns verkligen helt underbart. Så bra, så rätt och så jäkla skönt.

Jag har jobbat, slitit och spelat lite golf (med jobbet då). Jag visste att jag inte var någon Tiger Woods, men att jag var så jävla dålig hade jag ingen aning om. Fick väl iväg 5 bollar av 20. Fick lämna resterande 15 till sitt öde då "tiden gått ut". Bah.

Imorgon är det jobb jobb jobb igen. Hoppas det är fint väder så man kan sitta ute på rasterna, ev. lunchen också. Så man får lite sol. Blir nog att jobba till 4 hela veckan, så jag kanske kan sluta kring lunch på fredag sen. Det gör jäkligt mycket faktiskt. Måste prata med "bossen" bara så det är ok.

Bla bla. Känner inte att jag har alltför mycket att säga, eller så är det väl kanske så att jag har FÖR mycket att säga. Vet nog inte riktigt vars jag ska börja bara.

Nåja.

Nu ska jag strax duscha, sen kommer nog Petter hit. Måste bädda rent i sängen också, skönt att nanna i nybäddad säng!

Ajöken möken ;D

Annorlunda lista!

Duschcreme: Minns inte, "Familyfresh" typ. Sen en Dove.
Shampoo: Head and Shoulders m.m - dock använder jag HaS mest.
Balsam: Fructis
Hårinpackning: Wella.
Torrschampo: PROFFS
Hårprodukt: Olika,.. massa massa olika.
Hårspray: Loréal Studio Line
Lock-/plattång: Locktången är från Melissa tror jag och plattången är en Babyliss.
Bodypeeling: En från "Mjukt och skönt" XD Haha. Sen en scrub-handske från Turkiet.
Bodylotion: LdB, CCS, Dove och Nivea.
Kroppsprodukt: Dove och Nivea.
Solskydd: Äger inget sånt :P
Parfym: Massa.. vet inte ens namnet på dem..
Deodorant: LdB
Ansiktsrengöring: Har inget sånt, borde dock köpa.
Ansiktsvatten: Fructis
Ansiktscreme: Nivea
Nattkräm: Ingen alls.
Ögoncreme: Har ingen sån
Ansiktspeeling: Dito
Ansiktsmask: Från Åhléns egna märke, superbra!
Primer: Ingen
Concealer:
Foundation: Maybelline tror jag, den där .. runda lilla burken.
Rouge: Maybelline och en miljon andra.
Bronzingpowder: IsaDora och en miljon andra.
Mascara: Max Factor. UNDERBAR!
Ögonskugga: En miljon olika.. vet inte märket på en enda av dem. Jo! En flerfärgad som går i bronziga toner är från H&M.
Ögonbrynspenna: Ingen.
Ögondroppar: Nej.
Läpprodukt: Vanligt LÄPPSYL (Lypsyl).
Läppstift: Olika.
Läppglans: Det är äckligt, men jag har ett från Lypsyl.
Nagellack: En miljon olika. Inget spec. märke.

Jag har själv försatt mig så jävla långt ner i den här förbannade skiten.
Jag borde lägga tid och energi på mig själv, att återhämta mig själv. Lägga in mig själv på psyket. Jag känner att det vore en bra grej att göra ibland. När världen känns alltför grym och luften är alltför tung att andas in i mina lungor.

Någonstans står det ändå mellan att lägga in mig eller att hoppas att jag blir påkörd av en bil. Jo, för så illa är det faktiskt. Särskilt idag. Särskilt igår. Särskilt i förrgår. Särskilt hela förra veckan och veckan innan dess.

Faktiskt vet jag inte varför jag utsätter mig för det här. Det är som om vi är två. När det egentligen bara är en. Denne "en" är du. Du och inte jag. Jag borde släppa mig fri, men det går bara inte. Jag kan inte. Vi har en så pass fin historia, du är en så pass fin människa, att det bara inte går. Det går helt enkelt inte. Jag kan inte släppa taget.
Jag är alltid känslomässigt involverad. Alltid för mycket, sällan för lite.
Svart eller vitt. Det är bara så.
Den här gången är inget undantag och jag förbannar mig själv att jag sjunkit så jävla lågt som jag har. Jag önskar verkligen att jag var i din sits, inte bara känslomässigt, även fysiskt. Allt vore så mycket lättare. Slippa känna, tänka, se. Bara se till att försöka andas, ibland strunta i det också.

Livet är allt bra överväldigande ibland. Just nu är livet en enda pain in the ass för mig. Det känns verkligen att jag lever om jag säger så- för helvete vad det skär, sliter och drar i mig.

Men man ska väl känna att man lever? Är det inte så alla säger?
...frågan är nog bara hur pass mycket.

FÖR JAG HAR TAGIT STUDENTEN! (för ett år sedan..)

Idag var det avslutning, studenten var kommen för många många glada ungdomar idag! Tiden går så snabbt, för (MER) ett år sedan stod jag och skrek av lycka där på Björknäs. I år var det Davids tur!
Han fick ett stipendium, massa MVG:n och en jäkla massa fina presenter. Han var helt överlycklig, men sov som ett barn när vi andra satt och gluffsade tårta. Nu är han ute och röjjer, jag hoppas han har roligt! Vädret verkar vara lite bättre nu, regnade ju tidigare idag! Dock klarade de sig ifrån regn under kortegen, phuu!

Träffade tjocka släkten också, det var skojj!

Nu är jag så trött att jag inte vet vars jag ska ta vägen. Har hållt igång sen nio imorse, efter bara ett par timmars sömn.
Så nu ska jag lägga mig och läsa, kanske äta lite chips jo! i sängen...

Ajöken möken!

rock away with me

soft dag. var härligt väder, satt ute på rasterna och på lunchen. hur varmt som helst, dock var det mulet på eftermiddagsrasten, men det spelade ingen roll. var ganska varmt ändå. satt och pratade med britt-inger om livet och allt möjligt. vips hade det gått 40 minuter (trots att vi bara har en 20.minuters rast) så det var dags att gå in.
kämpade på och gick hem kring tre. skönt att sluta tidigt.

var hem till fagge och käkade middag, sen åkte jag hem. känns inte så bra idag, petter fyller 20. hade ju som hela tiden ställt in mig på att fira honom. men det blev inget med det. hoppas han har roligt. saknar honom väldigt mycket.

blir att sova tidigt ikväll. nu ska jag verkligen göra det också. är jättetrött.
ska duscha och sen slänga mig i sängen och läsa. orkar inte riktigt vara vaken när jag mår såhär.

det är konstigt hur allt kommer tillbaka, det som varit undangömt så länge nu.
"undrar vad som skulle hända om jag svängde.. NU"
"undrar om det skulle göra ont att hoppa ut från fönstret"
"hoppas lastbilen får sladd..."

det är tankar jag inte rår för, men som kommer med jämna mellanrum. den där ångesten är inte att leka med- den leker med mig istället.

Slå de där ringarna om ni kan!

Jag har inte sovit mycket i natt, jag har haft en urusel dag, fullständigt värdelös. Tiden har gått sakta och jag har inte känt mig som något vidarevärst bra sällskap.

Har man sovit dåligt, ätit dåligt och mått dåligt i drygt en vecka ger det inte bra resultat. Även om jag försöker.

Åtta månader. Det svider så i mig. Att bara säga det. Åtta månader.
Det tar så jävla ont att jag inte vet vars jag ska ta vägen. Jag har en stark önskan, mer än någonsin, att kunna spola tillbaka tiden. Bara ett par månader. Typ sju, åtta. Få göra om allt igen. För det skulle jag verkligen. Skulle inte vela göra nåt annorlunda. Jag kunde inte få mer. Jag fick allt jag någonsin drömt om och nu har det glidit mellan fingrarna på mig. Utom räckhåll.

Från att ha varit fylld med ett sådant lyckorus till att bli alldeles fylld av sorg, det är inte lätt. Som att kliva från Afrika till Antarktis. Det känns som att man ska frysa ihjäl, eller explodera av kyla. Kroppen fungerar inte riktigt som den ska.

Jag ska försöka att inte tänka så mycket, men det är i det närmsta omöjligt. Jag har, under varje sekund idag, tänkt på honom. Tänker fortfarande.
Mest på roliga saker, såklart. Som när vi träffades första gångerna, alla våra intern-skämt som förmodligen ingen annan fattar och alla våra mysiga hemmakvällar hos honom. Eller när vi var i mitt rum och spöket visade sig. Det slutade med att vi låg som två räddharar under täcket hela natten. Åh, apropå räddhare. Han är ju min lilla räddhare. Eller ja, han Var det i alla fall. Så ängslig av sig.

Åh.
Nu ska jag börja med tvätten innan jag bryter ihop fullständigt.

Det skulle varit åtta månader imorgon.

Jag var alldeles nyss på en promenad.
Jag orkade inte med mig själv, men framför allt lägenheten- alla känslor och minnen kopplade till den. Det kom som ett slag i ansiktet när jag kom hem.
Det sved, smärtade och värkte i hela kroppen på mig. Hjärtat exploderade åter i tusen bitar och den alltför välkända ångesten kom tillbaka.
Jag som trodde det började lätta lite.

Det har gått bra på jobbet, jag har känt mig som mig själv. Fast bättre. Bättre än vad jag var förut.
Så kommer jag hem och allt rasar igen.

Jag satte mig på en bänk på Brännastrand. Satt där och njöt av solen. Tänkte. Fullständigt apatisk satt jag där, kunde inte röra en fena. Tankarna attackerade mig, jag hade inte en chans. Jag kände hur tårarna brände bakom ögonlocken, men jag har nog inga tårar kvar att spilla.
Jag känner en sådan fruktansvärd tomhet, hopplöshet och framförallt ensamhet. Inte en sådan ensamhet som i att jag är singel igen. En sån ensamhet som man bara kan känna när man saknar någon riktigt riktigt mycket. Inte bara NÅGON utan.. Någon. En speciell person.
Det går inte ens att beskriva så jag ska inte försöka.

Jag har ingenting att säga annat än att jag saknar honom väldigt mycket. Väldigt mycket räcker inte ens. Det går helt enkelt inte att beskriva. Att försöka vore som att dunka skallen i väggen- misslyckat.

Idag är det en vecka sen jag blev singel.
Jag trodde aldrig jag skulle säga det här; men det känns inte så hemskt idag. Jag vet att dagen bara börjat, men jag tror att jag har börja acceptera det hela på ett bättre sätt.
Jag har fortfarande inte kommit över honom eller gått vidare, men att acceptera är en bit på vägen.

Jag var på Farmen igår med ett par stycken. Förfesten hos Elin var superskojjig och jag såg verkligen framemot Famen. Vilken besvikelse. Till en början var allt okej, vi dansade och så där.
Sen började EMD.
Efter lite drygt hälften blev det slagsmål bland tjejer precis där vi stod. Det började mellan två stycken sen blev det en kedjereaktion. Folk ramlade på marken, jag försökte hjälpa dem och då blev jag bortknuffad med en MÖRDARBLICK som tack.
Mina fötter är döda tack vare alla som trampat på dem. Vore jag bakis nu så skulle jag nog inte lämnat sängen. Vilken besvikelse.
Sedan fanns det självklart alltför fulla människor ÖVERALLT. Odrägligt fulla. Jag vet att om man går till ett sådant ställe så får man vara beredd på fulla människor, men jag kan ändå inte låta bli att störa mig på det faktum att de beter sig som fjortisar. Trots att de börjar närma sig 25-30. Patetiskt.
.. tack vare allt det där sjönk mitt party-humör som en sten och jag började sakna Petter jättemycket. Det gjorde jag självklart hela kvällen, men det var då jag såg alla andra par som kramades och höll hand. Jag tänkte flera gånger "Jag måste ringa Petter", men sen kom det upp för mig att... nä det ska jag nog inte.

Jag ångrar inte att jag gick ut igår, betalte 170 spänn för en biljett. Det behövdes, det VAR roligt på förfesten, det VAR roligt på Farmen också, tills de där marodörerna på EMD satte igång. Vi försökte dansa sedan ytterligare en gång, men det gick inte. Vi stod som packade sillar och rörde på armarna lite grann. Då gick jag och hämtade ett glas vatten i baren, sen ut och sätta mig. Sen gick jag inte in igen.

..så det hela slutade med att jag ringde efter far min som kom och hämtade mig, Elin och Robin. Så jag var väl hemma kring halv två. Tvättade bort sminket, borstade tänderna och gick till sängen ganska på en gång.

Idag ska jag rösta, både jag och Elin har på Parkskolan så vi ska knalla dit på eftermiddagen någon gång.
Har fortfarande inte en endaste aning om vad jag ska rösta på. Vi får väl se.

Ajöken möken.

Jag inser verkligen vilken tur jag har som har en så stöttande familj.
Min moster pratade jag med igår i telefonen. Hon kom med goda råd och stöttade mig verkligen. Så skönt att kunna prata så ärligt med henne. Det kan jag inte riktigt göra med mina föräldrar; även om de också visar sitt stöd, givetvis.
Min morbror gav mig sitt stöd, om än över Facebook;
"Gör som moster Ebel gjorde när hennes kropp vägrade ta emot mat: gå på restaurang och beställ något dyrt. Släkten Muskos snålhet är starkare än all världens ångest."

Det går inte att beskriva i ord hur TACKSAM jag är för allt stöd, alla goda råd och alla goda intentioner.
Elins mamma skriver till och med, stöttar och pushar. Det värmer så i hjärtat.

Den viktigaste av de viktigaste; Petter, visar sin kärlek, sin sorg och sin ångest för mig. Jag är inte ensam om att lida, vilket jag har gått omkring och trott den senaste tiden.
Vi är två om det här. Det är lika jobbigt för oss båda. Vi har bara olika sätt att hantera sorgen.

Jag tycker att det känns så mycket lättare nu. Idag har jag känt att det inte varit helt hopplöst att stiga upp, inte helt hopplöst att andas överhuvudtaget. Jag ser lite hopp i framtiden.
Det är ju så; FRAMTIDEN. Det är där min lycka väntar och mina sorger försvinner. Det måste bara få ta lite tid.
Jag ska tillåta mig själv att gråta när jag är ledsen och skrika när jag är arg. Arg på orättvisan att förlora den jag älskar mest i hela världen.
Jag tänker inte tillåta att NÅGON säger åt mig vad jag ska känna och inte känna. Aldrig. Det är bara JAG som kan veta hur det känns i just det ögonblicket.

..samtidigt ska jag inte heller gå omkring och vara ledsen för resten av mitt liv, det vet jag att jag inte kommer göra. Även om det känns så nu. Ljuset känns väldigt avlägset. Men förr eller senare kommer det en dag när jag kanske till och med kommit över honom.

Jag kanske har förlorat min älskade nu, men jag har samtidigt en vän för livet. Det är det ingen som kan säga någonting om. Han förstår mig på ett sätt som ingen annan gör, älskar mig på ett sätt som ingen annan gör. Det tänker jag aldrig ge upp. Det hoppas jag att han förstår.

Jag ska verkligen umgås med människor som GER mig den energi och ork som krävs att gå vidare. Det är verkligen en fruktansvärd tragedi och jag behöver all energi jag kan få.
Det blir ju lättare och lättare för varje dag som går. Det vet jag.

Livet, livet, livet

Det borde inte vara några problem. Två människor som älskar varandra.
I teorin fungerar det.
I praktiken.. njee.

Inte i vårt fall.

När jag läser det du skriver rinner tårarna, ögonen svämmas över och jag känner mig så jävla lycklig. Jag känner att jag har lyckats, jag har inte gjort dig besviken som jag så många gånger trott.
Samtidigt känner jag en sådan obeskrivlig och oerhörd sorg. Sorg att inte längre vara din. Att inte längre ha dig. Ha dig omkring mig.

Det är en sådan tragedi. Som en väldigt sorglig film.

Två människor som älskar varandra obeskrivligt, "soulmates", så ska den ene flytta och tvingas göra slut. Vem drabbar det i verkliga livet? Egentligen?
Sådana saker SKA bara hända i film. För där vet man att det alltid slutar lyckligt.
Det gör det inte för oss. Det som var Oss.

Det smärtar så i mig att jag inte vet hur jag ska göra med mig själv. Jag känner inget intresse för något alls.
Men det är väl som alla säger att "tiden läker alla sår". Det är klart det är så. Men just NU, just IDAG mår jag skitdåligt.

Att skriva hjälper alltid. Det finns så mycket jag vill säga men som jag aldrig får sagt när jag har en konversation med en annan människa. Men planlöst skrivande som t.ex här är rena terapin.

Det kommer bli många, långa, inlägg om det som varit. Hur mycket jag saknar Petter, hur dåligt jag mår, hur bitter jag är.. all over again.
Gamla Lino är tillbaka. Jag är inte lycklig längre. Jag är cynisk, bitter, ledsen och inte att förglömma; helt förkrossad.
Min enda trygghet har försvunnit, lämnat mig. Jag är ensam, självständig, singel.

Det läskigaste är inte att vara singel och "ensam" på så sätt. Det är bara det att Petter har varit med om så mycket MED mig. VI har gått igenom kriser, depressioner, flytt, jobb, plugg.... allt. Nu ska jag helt plötsligt klara sådant själv.
Det är sånt som skrämmer mig.
Men just nu i början är det självklart hjärtesorg, jag har förlorat mig största och hittills enda kärlek. Jag Är fortfarande fruktansvärt kär i honom. Det är klart.

Nu måste jag få vara ledsen, mitt hjärta är krossat.
Sedan får jag ta itu med alla de andra grejerna. Börja bygga upp mig själv from scratch.

The båtten is nådd

Jag var lycklig. Inte alltid. Men oftast. Kanske tog jag dig för given ibland. Men jag älskade... älskar.. dig. Mer än jag någonsin älskat någon förut. På ett sådant sätt som man annars bara kan läsa om i böcker. Se i romantiska filmer.

Att känna det är närmast surrealistiskt. Vakna upp bredvid dig är surrealistiskt. Jag vet inte hur många gånger jag fått stanna upp och nypa mig i armen. Är det verkligt? Hur kan det vara verkligt?

Vetskapen att jag aldrig mer kommer känna dina andetag i takt med mina, känna din varma hud mot min, pyssla i ditt hår ... Gör att ångesten växer i mig. Väggarna kommer mot mig i flygande fart och jag duckar. Gång på gång på gång duckar jag. Alltid lyckas jag överleva.
När ångesten är så stark och jag inte kan ta ett enda andetag lyckas jag på något sätt kontrollera min kropp. Ta ett andetag och överleva. Det enda jag tänker är "fan".

Ångest ångest ångest.
Aldrig trodde jag att jag skulle sitta och må såhär dåligt igen. Aldrig i hela mitt liv trodde jag att jag skulle nå botten. "The båtten is nådd".

På tisdag har vi vår åtta-månadersdag. Skulle ha varit. På onsdag fyller du 20. Jag får inte vara med. Jag hade räknat med det. Hade planerat.. precis. Men det.. sket sig ganska stort.

Allt här i lägenheten påminner om dig. Allt precis allt.
Jag har inte orkat kasta din tandborste ännu. Handduken kastade jag i tvätten, rev sönder "Jag älskar dig, fussi fussi"-lappen under en svår ångest-attack. Lättade väl lite.
Äta har jag inte gjort sen i lördags. Allt jag har påminner om dig. Pytt i pannan, chicken-nuggets ("vår mat"), fiskpinnar... juice.. mackor... allt. Jag förmår mig inte att äta upp.. det.
Jag har svårt att få i mig vatten.

Promenader är det enda som inte får mig att bryta ihop fullständigt. Så fort jag kommer in kommer ångesten fram. Den kryper fram från sängen, garderoberna, kylen, spisen, toaletten.. överallt.
Sängen luktar fortfarande du. Vi hade duschat sist du sov här. Det har liksom satt sig extra mycket. Extra svårt att sova alltså. Som att lägga sig under ett stenblock.

Timbuktu- Kärlekens bandvagn. Vår låt. Jag lyssnade på den när vi träffats första gången. Jag "skuttade genom tunneln". Precis som Timbuktu sjunger.
Att lyssna på den nu i det här tillståndet är i det närmaste tortyr. Men jag saknar dig. Det bara skär i mig.
Som att dra med naglarna på svarta tavlan. Ljudet, skriket... tinnitus-varning.

Fan också.
Det här skulle bli VÅR sommar. Vi skulle göra massa saker. Jag skulle ta dig till Frevisören, vi skulle bada i havet, sitta ute på kvällen och grilla.. Vi skulle bara softa och bada hela sommaren. Festa när andan faller på.

Det kommer inte bli så.
Precis tvärtom.
Värsta sommaren någonsin.

Satan satan satan vad det skär i mig.
Det bara skär så det gnisslar i öronen.

Jag känner mig tom. Enbart tom.

The end of an era.