Jag inser verkligen vilken tur jag har som har en så stöttande familj.
Min moster pratade jag med igår i telefonen. Hon kom med goda råd och stöttade mig verkligen. Så skönt att kunna prata så ärligt med henne. Det kan jag inte riktigt göra med mina föräldrar; även om de också visar sitt stöd, givetvis.
Min morbror gav mig sitt stöd, om än över Facebook;
"Gör som moster Ebel gjorde när hennes kropp vägrade ta emot mat: gå på restaurang och beställ något dyrt. Släkten Muskos snålhet är starkare än all världens ångest."

Det går inte att beskriva i ord hur TACKSAM jag är för allt stöd, alla goda råd och alla goda intentioner.
Elins mamma skriver till och med, stöttar och pushar. Det värmer så i hjärtat.

Den viktigaste av de viktigaste; Petter, visar sin kärlek, sin sorg och sin ångest för mig. Jag är inte ensam om att lida, vilket jag har gått omkring och trott den senaste tiden.
Vi är två om det här. Det är lika jobbigt för oss båda. Vi har bara olika sätt att hantera sorgen.

Jag tycker att det känns så mycket lättare nu. Idag har jag känt att det inte varit helt hopplöst att stiga upp, inte helt hopplöst att andas överhuvudtaget. Jag ser lite hopp i framtiden.
Det är ju så; FRAMTIDEN. Det är där min lycka väntar och mina sorger försvinner. Det måste bara få ta lite tid.
Jag ska tillåta mig själv att gråta när jag är ledsen och skrika när jag är arg. Arg på orättvisan att förlora den jag älskar mest i hela världen.
Jag tänker inte tillåta att NÅGON säger åt mig vad jag ska känna och inte känna. Aldrig. Det är bara JAG som kan veta hur det känns i just det ögonblicket.

..samtidigt ska jag inte heller gå omkring och vara ledsen för resten av mitt liv, det vet jag att jag inte kommer göra. Även om det känns så nu. Ljuset känns väldigt avlägset. Men förr eller senare kommer det en dag när jag kanske till och med kommit över honom.

Jag kanske har förlorat min älskade nu, men jag har samtidigt en vän för livet. Det är det ingen som kan säga någonting om. Han förstår mig på ett sätt som ingen annan gör, älskar mig på ett sätt som ingen annan gör. Det tänker jag aldrig ge upp. Det hoppas jag att han förstår.

Jag ska verkligen umgås med människor som GER mig den energi och ork som krävs att gå vidare. Det är verkligen en fruktansvärd tragedi och jag behöver all energi jag kan få.
Det blir ju lättare och lättare för varje dag som går. Det vet jag.