Jag har inte sovit mycket i natt, jag har haft en urusel dag, fullständigt värdelös. Tiden har gått sakta och jag har inte känt mig som något vidarevärst bra sällskap.
Har man sovit dåligt, ätit dåligt och mått dåligt i drygt en vecka ger det inte bra resultat. Även om jag försöker.
Åtta månader. Det svider så i mig. Att bara säga det. Åtta månader.
Det tar så jävla ont att jag inte vet vars jag ska ta vägen. Jag har en stark önskan, mer än någonsin, att kunna spola tillbaka tiden. Bara ett par månader. Typ sju, åtta. Få göra om allt igen. För det skulle jag verkligen. Skulle inte vela göra nåt annorlunda. Jag kunde inte få mer. Jag fick allt jag någonsin drömt om och nu har det glidit mellan fingrarna på mig. Utom räckhåll.
Från att ha varit fylld med ett sådant lyckorus till att bli alldeles fylld av sorg, det är inte lätt. Som att kliva från Afrika till Antarktis. Det känns som att man ska frysa ihjäl, eller explodera av kyla. Kroppen fungerar inte riktigt som den ska.
Jag ska försöka att inte tänka så mycket, men det är i det närmsta omöjligt. Jag har, under varje sekund idag, tänkt på honom. Tänker fortfarande.
Mest på roliga saker, såklart. Som när vi träffades första gångerna, alla våra intern-skämt som förmodligen ingen annan fattar och alla våra mysiga hemmakvällar hos honom. Eller när vi var i mitt rum och spöket visade sig. Det slutade med att vi låg som två räddharar under täcket hela natten. Åh, apropå räddhare. Han är ju min lilla räddhare. Eller ja, han Var det i alla fall. Så ängslig av sig.
Åh.
Nu ska jag börja med tvätten innan jag bryter ihop fullständigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar