Jag har själv försatt mig så jävla långt ner i den här förbannade skiten.
Jag borde lägga tid och energi på mig själv, att återhämta mig själv. Lägga in mig själv på psyket. Jag känner att det vore en bra grej att göra ibland. När världen känns alltför grym och luften är alltför tung att andas in i mina lungor.

Någonstans står det ändå mellan att lägga in mig eller att hoppas att jag blir påkörd av en bil. Jo, för så illa är det faktiskt. Särskilt idag. Särskilt igår. Särskilt i förrgår. Särskilt hela förra veckan och veckan innan dess.

Faktiskt vet jag inte varför jag utsätter mig för det här. Det är som om vi är två. När det egentligen bara är en. Denne "en" är du. Du och inte jag. Jag borde släppa mig fri, men det går bara inte. Jag kan inte. Vi har en så pass fin historia, du är en så pass fin människa, att det bara inte går. Det går helt enkelt inte. Jag kan inte släppa taget.
Jag är alltid känslomässigt involverad. Alltid för mycket, sällan för lite.
Svart eller vitt. Det är bara så.
Den här gången är inget undantag och jag förbannar mig själv att jag sjunkit så jävla lågt som jag har. Jag önskar verkligen att jag var i din sits, inte bara känslomässigt, även fysiskt. Allt vore så mycket lättare. Slippa känna, tänka, se. Bara se till att försöka andas, ibland strunta i det också.

Livet är allt bra överväldigande ibland. Just nu är livet en enda pain in the ass för mig. Det känns verkligen att jag lever om jag säger så- för helvete vad det skär, sliter och drar i mig.

Men man ska väl känna att man lever? Är det inte så alla säger?
...frågan är nog bara hur pass mycket.