Jag var alldeles nyss på en promenad.
Jag orkade inte med mig själv, men framför allt lägenheten- alla känslor och minnen kopplade till den. Det kom som ett slag i ansiktet när jag kom hem.
Det sved, smärtade och värkte i hela kroppen på mig. Hjärtat exploderade åter i tusen bitar och den alltför välkända ångesten kom tillbaka.
Jag som trodde det började lätta lite.
Det har gått bra på jobbet, jag har känt mig som mig själv. Fast bättre. Bättre än vad jag var förut.
Så kommer jag hem och allt rasar igen.
Jag satte mig på en bänk på Brännastrand. Satt där och njöt av solen. Tänkte. Fullständigt apatisk satt jag där, kunde inte röra en fena. Tankarna attackerade mig, jag hade inte en chans. Jag kände hur tårarna brände bakom ögonlocken, men jag har nog inga tårar kvar att spilla.
Jag känner en sådan fruktansvärd tomhet, hopplöshet och framförallt ensamhet. Inte en sådan ensamhet som i att jag är singel igen. En sån ensamhet som man bara kan känna när man saknar någon riktigt riktigt mycket. Inte bara NÅGON utan.. Någon. En speciell person.
Det går inte ens att beskriva så jag ska inte försöka.
Jag har ingenting att säga annat än att jag saknar honom väldigt mycket. Väldigt mycket räcker inte ens. Det går helt enkelt inte att beskriva. Att försöka vore som att dunka skallen i väggen- misslyckat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar