The båtten is nådd

Jag var lycklig. Inte alltid. Men oftast. Kanske tog jag dig för given ibland. Men jag älskade... älskar.. dig. Mer än jag någonsin älskat någon förut. På ett sådant sätt som man annars bara kan läsa om i böcker. Se i romantiska filmer.

Att känna det är närmast surrealistiskt. Vakna upp bredvid dig är surrealistiskt. Jag vet inte hur många gånger jag fått stanna upp och nypa mig i armen. Är det verkligt? Hur kan det vara verkligt?

Vetskapen att jag aldrig mer kommer känna dina andetag i takt med mina, känna din varma hud mot min, pyssla i ditt hår ... Gör att ångesten växer i mig. Väggarna kommer mot mig i flygande fart och jag duckar. Gång på gång på gång duckar jag. Alltid lyckas jag överleva.
När ångesten är så stark och jag inte kan ta ett enda andetag lyckas jag på något sätt kontrollera min kropp. Ta ett andetag och överleva. Det enda jag tänker är "fan".

Ångest ångest ångest.
Aldrig trodde jag att jag skulle sitta och må såhär dåligt igen. Aldrig i hela mitt liv trodde jag att jag skulle nå botten. "The båtten is nådd".

På tisdag har vi vår åtta-månadersdag. Skulle ha varit. På onsdag fyller du 20. Jag får inte vara med. Jag hade räknat med det. Hade planerat.. precis. Men det.. sket sig ganska stort.

Allt här i lägenheten påminner om dig. Allt precis allt.
Jag har inte orkat kasta din tandborste ännu. Handduken kastade jag i tvätten, rev sönder "Jag älskar dig, fussi fussi"-lappen under en svår ångest-attack. Lättade väl lite.
Äta har jag inte gjort sen i lördags. Allt jag har påminner om dig. Pytt i pannan, chicken-nuggets ("vår mat"), fiskpinnar... juice.. mackor... allt. Jag förmår mig inte att äta upp.. det.
Jag har svårt att få i mig vatten.

Promenader är det enda som inte får mig att bryta ihop fullständigt. Så fort jag kommer in kommer ångesten fram. Den kryper fram från sängen, garderoberna, kylen, spisen, toaletten.. överallt.
Sängen luktar fortfarande du. Vi hade duschat sist du sov här. Det har liksom satt sig extra mycket. Extra svårt att sova alltså. Som att lägga sig under ett stenblock.

Timbuktu- Kärlekens bandvagn. Vår låt. Jag lyssnade på den när vi träffats första gången. Jag "skuttade genom tunneln". Precis som Timbuktu sjunger.
Att lyssna på den nu i det här tillståndet är i det närmaste tortyr. Men jag saknar dig. Det bara skär i mig.
Som att dra med naglarna på svarta tavlan. Ljudet, skriket... tinnitus-varning.

Fan också.
Det här skulle bli VÅR sommar. Vi skulle göra massa saker. Jag skulle ta dig till Frevisören, vi skulle bada i havet, sitta ute på kvällen och grilla.. Vi skulle bara softa och bada hela sommaren. Festa när andan faller på.

Det kommer inte bli så.
Precis tvärtom.
Värsta sommaren någonsin.