Cynism- bra eller anus?

En cyniker gör livet uthärdligt genom att påstå att världen är ännu värre än vad den är.
J.R Chao

Jag börjar alltmer tro att jag faktiskt är en cyniker. Inte bara att det låter ganska sofistikerat och intellektuellt att säga ”Hej, jag heter Linnea och jag är cyniker”, så är det faktiskt sanningen.
Nu är det ju inte så att jag går omkring och hälsar på alla med frasen ”Hej jag heter Linnea och jag är cyniker”. Men ordet ”cyniker” har väl kanske en annan innebörd för mig eftersom jag nu kommit fram till att jag är en själv. Kanske inte en ”radikal” och helt genomgående cyniker, men min cyniska ådra har definitivt blivit större och alltmer framträdande.
Kanske kan man kalla detta ett uppvaknande? Världen är inte så vacker ändå, människan ska vi inte ens tala om.
Detta är inte något som bara kommit till mig bara så där över natten, det är något jag funderat på. Kanske inte ”ÄR JAG EN CYNIKER ELLER INTE?” snarare att jag upptäckt min cyniska sida alltmer, den har gjort sig påmind. Jag tror ju ändå någonstans att vi alla har en cynisk sida, bara att den är mer eller mindre dominant beroende på personlighet och ”livserfarenhet”.
För det är ju så, har man (som jag själv) gått på nit efter nit, blivit sårad så många gånger att man tappat räkningen för flera år sen, så tappar man hoppet på människan. Finns det sedan de som har det snäppet värre och inte bara behöver hjälp från enskilda människor (vänner, pojkvän, föräldrar etc.) utan också från samhället (proffessionell hjälp, kuratorer etc.). Det är ett större steg att ta och det känns som att om man helt tappar tron på samhället så har man egentligen ingenting att luta sig emot. De allra flesta människor kommer till en punkt där man på ett eller annat sätt är beroende av samhället (jobb t.ex) och sviks man då så är det klart att man lägger ner tron på att man någon gång kommer att få den hjälp och det stöd man behöver (och faktiskt förtjänar).

Nu är ju inte cynism enbart att tappa tron på människan eller samhället, det kan ju lika gärna vara att man inte tar människan/samhället för något större eller bättre än vad det är. Man har inte höga förväntningar på vad något eller någon. Man tar det bara som det är.
Det är väl kanske ändå det bästa, att inte förvänta sig något. Som bekant är det faktiskt förväntningarna (oftast de höga) som förstör och sårar människor. Förväntningarna att något underbart skall ske, man går och är förväntansfull ut i fingerspetsarna och sedan, helt plötsligt, blir det inte alls såsom man tänkt. Istället för att bli lycklig, finna kärleken eller bli emotionellt tillfredsställd, så blir man olycklig eller sårad in i märgen.
Kanske är det bäst ifall man (jag talar egentligen utifrån mig själv när jag skriver ”man”) bara, precis som jag skrev, tog samhället och människorna för vad vi är. Inte mer än människor.
Det har aldrig skett några mirakel, det sker inga mirakel just nu och det kommer verkligen inte ske några längre fram i vår tid. Det är jag helt övertygad om. Vi människor begår misstag, vi sårar varandra, medvetet eller omedvetet. Samhället (som består av oss människor) står inte alltid så högt som vi egentligen hade velat och det sker verkligen inga mirakel tack vare samhället.
Det är bara så det är. Det är bara så VI är.
Kalla det cynism, kalla det verklighet eller kalla det ironi.
Detta är vad jag kallar sanning.