alltså det här med att få lyckorus är ju en rätt härlig känsla. minst sagt. den här lyckorus-känslan brukar skölja över mig med jämna mellanrum. oftast i de allra mest udda situationerna. när jag är på väg hem från jobbet, när jag sitter på soffan, när jag är på jobbet, när jag hör en låt, ser en film, när jag ligger o ska sova...
kruxet med dessa lyckorus är att det alltid kommer en eftersmäll i form av en motgång. det behöver inte alltid vara något allvarligt. det kan räcka med något så trivialt som att det skiter sig på jobbet (på ett eller annat sätt), att jag slår i tån, att jag tappar något, glömmer något eller ja. ni förstår. det behöver inte vara något särskilt allvarligt alls, men ack så irriterande.
en hel dag kan flyta på rätt bra utan smärre missöden, så kommer lyckokänslan (som ett resultat av en skön dag) och den PANG! kommer 'motgången'. det slår verkligen aldrig fel. det är alltid så!! varför!?

nu är det väl egentligen ingenting som rubbar min lycka eftersom den ändå ligger där under och gror mest hela tiden. men just när känslan slår mig så kommer det tillbaka som en liten skön smäll.
fast som sagt. det spelar ingen roll. jag är lycklig ändå.