tisdag

håhåjaja. märks att det är höst. totalt mörker när jag går till jobbet kring 7-tiden. hujj. fan vad fort det gått, som jag konstaterat tidigare. blir rädd när tiden går så jävla fort alltså.
går det verkligen bara snabbare o snabbare???

minns när jag var liten, inte fan gick tiden så här fort?? det var ju sommar, höst, vinter o vår då också, man tyckte "åh det vra ju nyss vinter och nu är det sommar!" men inte fan var det i närheten av hur snabbt det går nu... det bara snurrar på ... gehh. snart sitter jag på hemmet o undrar vad som hände med mitt liv..

ja ja ja, det är bara att göra det bästa av varje dag och försöka leva sitt liv såsom man vill utan att känna någon ånger. det gör jag allt. jag ångrar aldrig saker och ting, det lönar sig inte. för som sagt, då går man bara omkring och mår dåligt helt i onödan. det är ju ändå ingenting man kan förändra i efterhand, bara lära sig att kanske inte göra om samma tabbe igen eller kanske tänka till nästa gång.
jag har ännu inte riktigt funderat ut vad jag vill göra med mitt liv, men å andra sidan är jag bara 22. konstigt vore det ifall jag var helt inriktad på vad jag vill göra. jag tror att jag kommer hinna ändra mig ett x antal gånger innan det är finito. bara jag gör saker som får mig att må bra för stunden så är det bra. sen behöver man inte ta så jävla hårt på allting. (haha look who's talking)
aeh, känner inget behov av att flytta till new york och "förverkliga" mig själv. mest eftersom jag inte har någon aning om vad jag skulle göra i new york (längta hem förmodligen) och sen ser jag ingen anledning att flytta ifrån en stad som jag trivs så bra i. så än så länge är det boden jag kallar mitt hem och det är här jag kommer befinna mig så länge jag har jobbet kvar. (vilket förmodligen kan komma att förändras inom en snar framtid)
det som är synd är att vi som tar ett aktivt beslut att stanna kvar ofta blir ifrågasatta varför vi "nöjer oss". det handlar inte om att nöja sig. det handlar om att jag är alldels för hemmakär för att kunna dra upp allt och dra iväg.
för mig är det en skrämmande tanke att "tvingas" (man har alltid ett val) flytta iväg för studier, jobb eller liknande. jag behöver min familj nära mig. jag behöver veta att om det är något, händer någo eller om jag bara vill hälsa på, så är dom 10 minuter iväg.
jag kan ändå inte låta bli att beundras av människor som drar upp allt och bara flyttar iväg. bort från familj, vänner och allt som man har kär. jag hade aldrig kunnat göra det. jag får hemlängtan direkt. jag vet när morsan o farsan var på semester i somras i två veckor... jag höll på att sakna ihjäl mig efter dom.
tänk sen att bo i en helt annan stad, långt borta... nae fy fan.
jag är alldeles för hemmakär för att kunna få det att fungera. men alla är vi olika och tur är väl det.
utesluter dock inte helt och hållet en flytt, men som det känns nu så är det inte ens ett alternativ...

aeh, nu ska jag knappra vidare här.

ajöken möken