hey ya

ah fy fan vad jag behöver semester.
har förvisso varit hemma ett tag, men det är fan inte samma sak. jag känner mig helt utmattad. fysiskt, psykiskt. gwahh..
behöver komma iväg... bort härifrån. bort från idioter. bort från mig själv nästan.
jag blir så jävla arg på mig själv för jag är en sån jävla expert på att fucka up saker och ting.
mamma sa ju klart och tydligt "fucka inte up nu". vad gör jag? jag fuckar up. jag tror det åtminstone.
jag hoppas jag har fel.
jag är för passionerad. alldeles för jävla manisk.
jag måste nog träffa någon proffessionell som hjälper mig att tagga ner lite. jag måste tagga ner. jag kan inte dra allt till sin yttersta spets hela tiden. jag måste lära mig att lita på folk. särskilt vissa, betydelsefulla.
jag skyller hela tiden på det som varit. men hur länge kan man göra det egentligen?
det är fan över ett år sen, det borde inte vara ett öppet sår. men ändå svider det när situationer som liknar den dyker upp. genast blir jag så där jävla dum i huvudet. jag måste lära mig att ignorera det där tidigare eftersom jag VET att det är en helt annan situation nu. andra människor. annan människa. jag VET att det är som du säger. jag måste lita på det. jag måste. fy fan vad jag hatar mig själv för att jag beter mig som en jävla barnrumpa. jag trodde faktiskt att det hade blivit bättre. jag trodde verkligen det. det VAR bättre. men sen ska jag fucka up allt och bete mig som en jävla idiot. jag VET hur jävla barnsligt och fel det är. jag märker hur jävla psykotiskt jag beter mig och ändå fortsätter jag.
jag hatar mig själv för det. jag kan inte ens säga hur mycket. det är min absolut värsta sida. tur att jag inte är långsint i alla fall. men att jag ska vara så där... det är fan patetiskt.
jag måste lära mig att lita på folk. jag måste, för min egen skull, men det är så jävla svårt. särskilt när människor runtomkring mig hela tiden visar motsatsen om vad jag verkligen vill tro.
människor sviker... det är klart jag har svårt att tro på mänskligheten. men jag måste nu inse att det är ANNORLUNDA. jag måste TRO på det. vad som underlättar är att jag verkligen gör det den här gången. varför skulle jag inte? det finns ingen anledning att inte tro.

jag har bara en känsla av att jag inte förtjänar allt det här. det är väl kanske det som är problemet. att jag måste inse mitt eget värde och inse att jag faktiskt kan och FÅR vara lycklig. det är alla människors rätt att vara lycklig. men då är det ju såhär tror jag att "det gäller andra men inte mig".
jag måste göra såhär
-tro på mig själv, inse att jag är världens brud.
-lita på andra, alla vill mig inte ont.
-inte haka upp mig på detaljer.
-strunta i vad andra säger. magkänslan is the shit.

just nu säger min magkänsla "sluta oroa dig. det löser sig."
så jag lyssnar på den.

ajöken möken