Ne, jag förstår faktiskt inte. Ibland blir jag så förvirrad av mig själv och mina tankar att jag helt enkelt slår bakut! Det är som att det snurrar fortare och fortare för varje dag som går och till slut exploderar det. Som i helgen. Det exploderar och sen blir det lugnt igen. Som nu.
Det är ganska fascinerande på ett sätt, sjukt och jävligt irriterande på ett annat.
Det är som att jag inte har någon kontroll på mig själv och jag undrar ständigt vad det är som gör att det ständigt blir (i mina ögon) fel hur jag än bär mig åt? Det är verkligen så det känns.
Först är det bra, jag slappnar av och njuter av allt. Sen blir det lite skevt, tankarna snurrar igång. De snurrar och snurrar, snurrar och snurrar för att till slut bara explodera och gå ut över varenda jävel i min närhet. Det är som att jag inte vet skillnad på min egen osäkerhet och andras idioti. Ahmen fy fan, ni hör ju själv hur det låter? Eller hur?
Det känns som att jag skulle behöva träffa en objektiv person som bara får säga "Du gör fel och dom gör rätt" eller "Du gör helt rätt och dom är idioter".
För som det är nu så vet jag fan varken ut eller in. Om inte jag vet, hur ska det då få ett slut? Hur ska jag då sluta KVÄVA alla runtomkring mig?
Som jag har sagt tidigare så känns det som att jag älskar för mycket. Jag älskar det så jag kramar ihjäl allt och alla runtomkring mig.
Det känns som att jag förvirrar mig själv i min egen mani och därmed blir extremt missförstådd av de runtomkring mig.
Jag vet inte hur många gånger jag fått höra att jag är dryg. Jag är inte dryg! Jag är BLYG. Blandas dryghet ihop med blyghet så är det ju illa om jag ska behöva gå runt och säga "Jo, förresten! Jag är blyg. Det är därför jag inte säger så mycket." Njae. Jag vet inte.
Det känns så oerhört knäppt av mig att haka upp mig på sånt här när jag egentligen vet att jag in i det närmsta är jävligt lycklig just nu. Jag mår bra, jag har min familj, mina vänner och mitt jobb. Jag är inte hemlös, jag gör det jag vill och mår bra av. Det är ingenting att klaga på egentligen, annat än den här ständiga känslan av att inte passa in och ständigt känna sig missförstådd av omvärlden.
Det kommer kanske ta ett tag, men jag ska fan i mig övervinna den här jävla dryg/blygdemonen inom mig.
För vad kan jag annars göra?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar