18 år

Jag läser min gamla 'Nogg' (det är en blogg, men heter Nogg. Rätt fult.)
Jag bläddrar tillbaka till 2007. Det skär i mitt hjärta av att läsa:

"vad ska man göra när det känns som att allt saknar mening?
när man inte ens vill öppna ögonen på morgonen? bara ligga kvar i sängen och sova? glömma bort att det faktiskt finns en värld utanför fönstret som bara väntar på att få trycka ner en. ännu en gång.
glömma bort all jävla skit som cirkulerar i ens tankar, glömma allt som tynger en.
jag vet inte vad jag ska göra. vars ska jag ta vägen? vem ska jag prata med? vill jag prata med nån?
det blir bara värre och värre. jag hatar det här.
det finns ingenting som gör mig glad, INGEN som gör mig glad.
jag vill bara gråta bort alla dagar, gråta, gråta, gråta. bara det att efteråt känns allt dubbelt så tungt som innan.
ska jag verkligen må såhär hela mitt liv, då vill jag fan inte leva längre.
då slänger jag in handduken och hamnar six feet under all jävla skit.
för allt är verkligen skit.
nu kommer många säga; "det blir bättre, jag lovar. du kommer må bättre. du kommer hitta någon som bryr sig om dig och blahablaha". bullshit! BULLSHIT.
det kommer aldrig hända. det händer andra, men inte mig.
jag har mått jävla anus i flera jävla år nu och det blir fan bara sämre och sämre.
allt går käpprätt åt helvete. allt jag tar för mig.
jag har lust att bara skita i verkligen allt. lägga mig i min säng och stanna där.
stanna där tills jag ruttnar och någon måste med våld slita loss min ruttnade kropp från sängen.
jag vill inte! jag vill, vill, vill, vill inte!

faan?"

Jag vill bara gå tillbaka till den vilsna 18-åringen och säga att allt kommer bli bra. Samtidigt kommer jag ihåg hur dåligt jag verkligen mådde under den här tiden. Det var verkligen bara ett svart hål utan räddning. Jag bråkade konstant med morsan o farsan (mest farsan), hade dåligt med vänner, gick på nit på nit på nit på kärleksfronten (där har det iofs inte förändrats så mycket, men jag har fått uppleva himlastormande kärlek iaf) och mitt självförtroende låg på 0.

Jag får ont i hjärtat när jag läser och inser att det är jag som skriver.

Skönt att jag tagit mig ur det. Men det där var verkligen en svart period. Hela gymnasietiden genomsyrades av dessa tankar. Vissa ljusa stunder, givetvis, det blev bättre på slutet men i det stora hela är gymnasietiden de tre år jag verkligen bara vill glömma. Samtidigt bära med mig eftersom jag aldrig någonsin vill glömma den ensamma, vilsna, ledsna, deprimerade tjejen som jag faktiskt var. Kanske fortfarande är? Bakom ett starkt skal finns nog ändå den osäkra, rädda och ängsliga tjejen.

Jag kan ändå lugna mig själv (om jag läser detta om tre-fyra år) med att säga att:
JUST IDAG MÅR JAG BRA, JUST IDAG ÄR JAG STARK.