Lyckoruset består

Jag har ju det här lyckoruset som följer efter mig. Ja ja ja jag vet att jag inte ska gnälla över det och tro mig; det gör jag inte heller. Det är trots allt gemytligt att tassa omkring och tycka allt är toppen. För allt är toppen. Småsaker kan väl irritera mig till vansinne, men jag väljer att lägga ner tid och energi på sånt som gör mig lycklig istället.
DOCK kan jag inte låta bli att gå omkring med den där jävla skölden i beredskap för jag tror nog ändå någonstans att detta lyckorus är högst tillfälligt och att vilken dag som helst vänder det och jag mår piss skit och senapsgas igen. Jag tycker att de där känslorna gott kan lägga band på sig och hålla sig undan. Jag har inte lust att må piss skit o senapsgas. Jag vill alltid må bra!
Jag är sällan trött, har inte ont någonstans, inte ont i själen eller i magen pga olycklig kärlek, vidriga människor eller falska vänner. Jag känner mig bara bra, självsäker och lycklig.
Jobbigt va?

Dock kommer det stunder när jag tänker på Petter och att det är 3 månader sen han dog. Jag saknar honom mer än någonsin, men det är ingenting som ger mig Petter tillbaka av att gå omkring och vara bitter, ledsen eller förkrossad. Missförstå mig inte eller ta mig för ett känslokallt monster. För egentligen är jag bitter, ledsen o förkrossad över hela situationen, men jag blir inte mindre bitter, ledsen eller förkrossad av att gå omkring och vara det. Jag väljer att tänka att han är här med mig och att han har det bra.
Vi har ju fortfarande ett "delmoment" (om man nu kan kalla det så?) i sorgeprocessen och det är spridningen av hans aska. Det sker på hans födelsedag och vi kommer hålla till på en plats han tyckte mycket om. Han hade tyckt om det. Jag tror han är nöjd över beslutet.

Ja ja ja.
Ingen rast ingen ro, nu ska jag ta mitt lyckliga arlse in i köket och börja med middag.

Till råga på allt så kommer Martin på besök idag :) SÅ underbart att få träffa honom igen, var alltför längesen.

Hoppas allt är bra med er, här är det som bekant bra!

Ajöken möken