the end of an era

Jag trodde inte jag skulle få gå igenom detta en gång till. Men det gör jag. Det smärtar och sliter så i mig. Jag vet inte vars jag ska ta vägen.
Samtidigt vet jag att det var rätt beslut.. jag intalar mig det. Även om det inte var jag som tog steget, så tror jag att det ändå var ett steg i rätt riktning.

Fan vad jobbigt det är att vara rationell när allt jag vill bara är att skrika rätt ut.

Det svider, sticker och bränns i hela kroppen. Av smärta. Total hjärtesorg. Mitt hjärta är återigen krossat i tusen miljoner småbitar. Det kommer ta länge att reparera denna skadan. Men jag vet att det kommer gå.

Jag måste bara få gråta ut allt jag har att gråta ut. Sen börjar Uppdrag: Rädda hjärtat.

Jag mår inte alls bra nu. Inte alls.