..det slog mig just att jag aldrig kommer säga:

"KISS-attack!!" och pussa dig över hela ansiktet..
aldrig kommer jag få snusa dig i nacken.
aldrig mer kommer jag få känna din hud emot min.

tårarna rinner nerför mina kinder och jag tänker bara över hur lycklig jag är över att ha fått 1,5 år med dig. hur lyckligt lottad jag är som har fått känna den där pirrande känslan. att ha fått vara med DIG och ingen annan. ha fått kalla dig min pojkvän. fått vara med om så mycket med dig. fått vara ditt stöd, och du har fått vara mitt.
jag är så glad att jag fann dig.
olycklig att det slutade såhär.
men vi har en stark vänskap som alltid kommer finnas. jag ska aldrig lämna din sida. alltid ställa upp för dig.

men det kommer ta tid för både dig och mig att slicka såren.

just
nu är jag bara som ett stort, pulserande, öppet sår och det enda jag känner är:

"Jag blir hellre ensam, än lycklig med någon annan"

just nu, just idag känner jag så, för idag hade det varit 1,5 år. precis 1,5 år sen du och jag blev: vi. då måste jag få sörja min förlust.