Fantastiskt

Ja, det är onsdag. Halvtid. Mer än halvtid. Tre dagar har gått, two to go! Det ska nog gå bra, hoppas jag. På något mirakulöst jävla sätt har jag ju lyckats traggla mig igenom de gångna tre.

Känner inte igen mig själv. Jag som tyckte jag hade blivit en ganska glad och positiv skit. Faktiskt. Jag är ju aldrig en sån där solstråle som alltid går omkring med ett leende på läpparna och är trevlig åt varenda människa man möter; men nästan! Jag hade NÄSTAN blivit det, så kommer det här förbaskade hålet; den svarta, djupa, gropen. Det är liksom..hopplöst. Eller det är det väl inte heller egentligen bara det att det är så förbannat jobbigt vissa stunder. Just nu är det jobbigt typ dygnet runt. Jag drömmer till och med konstigt. Det är fruktansvärt jobbigt att min sömn till och med påverkas. Fast det är väl kanske den som påverkas först och främst.
Hur som helst så får jag helt enkelt finna mig i att befinna mig i denna grop just nu. Det är väl så livet är antar jag. Man får liksom försöka klösa sig upp ur gropen så gott det går och sen jalla vidare tills nästa kommer.
I början tänker man hela tiden "När kommer gropen?" sen kommer ingen, så slappnar man av och börjar trivas och tycka det knallar på rätt bra, så TJOFF. Ner i gropen igen. Men livet är väl så som sagt. Annars hade man kanske inte uppskattat de riktigt bra stunderna. De hade liksom inte existerat. Då hade allt bara varit bra. Fast det är väl bra att det är bra också, men jag föredrar nog att vara väldigt svart och vit. Inte bara grå. Antingen är allt skit, eller så är det fantastiskt.
Så är det.