Hero of War

Jag vet inte riktigt vad jag har att skriva idag. Det är så mycket som virvlar i min lilla trångbodda skalle just nu.. Det är lycka, glädje, ilska och faktiskt mestadels en himla massa ångest.
Det är liksom.. jag vet inte ens hur jag ska förklara det utan att låta helt sinnessjuk. Men ibland känns det som att jag bara lever i en illusion. Att allt jag har, alla jag känner, älskar och har runtomkring mig bara är i min fantasi. Som att jag bara hittar på allt som jag tycker mig förtjäna.. Det låter ju helt sjukt. För egentligen förtjänar jag inte något mer än någon annan. Varken mer eller mindre.
Men det känns som att ... hela den här illusionen ("mitt liv") känns så jävla skör.. och det är som att varenda sak jag gör, säger, tänker så trycker jag iväg min illusion som jag byggt upp under mina nästan 21 år här på jorden. Det är som att ingenting jag gör kan göra något till det bättre, tvärtom.
Mina intentioner är goda, men allt blir bara pannkaka i slutändan ändå. Det är som att desto mer jag försöker; desto mer mosar jag sönder allt.

Det är som att jag älskar för mycket.
Kan man göra det?
Det är som att jag älskar så det tar ont i hela mig... men sen vänder det och blir till någonting destruktivt; för mig. Hur kan det bli så egentligen? När man GER något så underbart fint och värdefullt som kärlek så borde man inte få något annat än kärlek tillbaka...
I verkliga livet fungerar det inte riktigt som i teoriböckerna. Det har vi alla märkt tror jag. Men att det ska bli så förbannat påtagligt vissa dagar/veckor/perioder är för mig helt jävla otroligt.
Jag kan gå omkring och tro på min illusion. Verkligen verkligen tro att allt är på riktigt, att allt händer, att jag får uppleva allt det där. Sen i nästa sekund kan allt mosas sönder och min illusion förstöras. Kvar blir resterna av en illusion, rester som inte ens påminner mig om hur fint och bra jag faktiskt hade det i min lilla illusion. Allt är bara som en grå jävla gegga. Klart som fan man inte ser någon jävla rosaskimrande illusion där.

*

Det är nästan som att jag har dåligt samvete.. det känns så i kroppen. Ni vet när man gjorde något man inte borde. När man inte hört av sig till någon man lovat höra av sig till, eller svikit någon man älskar.
Men vad jag vet så har jag inte gjort något sådant. Men det är som att ett dåligt samvete hela tiden gnager i mig, ångesten..
Jag tror jag har lite prestationsångest i att visa kärlek faktiskt. Det känns som att jag aldrig ger nog. Jag vill bara ge ge ge ge ge ge ge ge .. det känns som att jag inte ens får hälften tillbaka.. kan det vara så att jag blandar ihop utmattning med dåligt samvete? Är känslorna liknande? Jag vet inte.. eller jo nog vet jag väl det, men jag förstår inte alltid hur min hjärna är konstruerad så det kan vara lite svårt att tolka alla signaler och sätta ord på vad jag känner.. om det så är utmattning eller samvetskval... fast hur viktigt är det egentligen?
Egentligen vill jag säga "Det spelar väl fan ingen roll vad det heter! Du känner vad du känner". Men den lite mer logiska delen av min hjärna säger "Du måste veta vad det heter för att ta dig vidare därifrån". Vet du inte att du lider av ätstörningar, schitzofreni, depression, tvångstankar eller whatever så kan man inte heller bli bättre.
Att sätta ord på känslor är primärt för mig, men varför är det så jävla förbannade piss-svårt för?

Avslutar detta melodramatiska inlägg med (om du frågar mig) en av världens bästa sånger. I give you, Till Kingdom Come med Coldplay. (HÄR)

Still my heart and hold my tongue
I feel my time
My time has come
Let me in
Unlock the door
I never felt this way before

And the wheel just keeps on turning
The drummer begins to drum
I don’t know which way I’m going
I don’t know which way I’ve come

Hold my head inside your hands
I need someone who understands
I need someone, someone who hears
For you I’ve waited all these years

For you I’d wait 'til kingdom come
Until my day, my day is done
And say you'll come and set me free
Just say you'll wait, you'll wait for me

In your tears and in your blood
In your fire and in your flood
I hear you laugh, I heard you sing
I wouldn’t change a single thing
And the wheels just keep on turning
The drummers begin to drum
I don’t know which way I’m going
I don’t know what I’ve become

For you I’d wait 'til kingdom come
Until my days, my days are done
And say you'll come and set me free
Just say you'll wait, you'll wait for me
Just say you'll wait, you'll wait for me
Just say you'll wait, you'll wait for me