Ohhh vad jag saknar mig fina fina fussi. 13 dagar kvar! Längtar så jag blir alldeles grön!

Tänkte vara djärv och se lite Grey's Anatomy.. lär ju somna ganska snart tror jag. Är väldigt trött känner jag.
Blev inte att måla något, det får bli imorgon. Då ska jag ta fram målargrejerna direkt när jag kommer hem från jobbet. På två timmar hinner man inte göra så mycket känns det som eftersom tiden bara flyger iväg när man skapar! Samma när jag spelade piano, då åkte tiden iväg bara.. Man hamnar i en sorts koma. Andra andningen typ, fast i kreativitetens sköna värld.

Tror jag ska läsa lite på den där boken av Kay Pollack. "Att välja glädje". Den har faktiskt hjälpt mig en hel del, även om jag till en början tyckte det var bollocks när jag fick den av morsan. Men man ska inte läsa den från pärm till pärm tydligen, utan lite då och då när man kanske känner att livet inte riktigt går den väg man själv vill.
När jag var deprimerad läste jag den, väldigt skeptisk till en början, men det kändes som att det hjälpte. Givetvis är det säkert lite placebo-effekt, men jag tror samtidigt att den inspirerar lite grann i alla fall. Det sår liksom ett litet glädje-frö i hjärnan. Fast för alla är det väl olika antar jag, för mig funkade det men för vissa andra är det säkert bara ren och skär bollocks.
Jag hade länge en lapp på kylskåpet som det stod "Lycka är ett val" på. Det var en av grejerna man kunde göra enligt boken.
Men när jag och Petter hade en paus så kändes det inte direkt som att den där lappen skulle hjälpa mig att gå vidare, så den revs sönder; tillsammans med en lapp jag fick av Petter. Det hjälpte för stunden så kanske var det min väg att komma till lycka.. Eller nåt sånt. Minns att det kändes bättre. Avreagera sig lite. Det gjorde jag ofta då det var så där jävla jobbigt. JAg målade, lyssnade på hög musik, promenerade, tog en joggingtur och inte minst jobbade. Försökte vara positiv.. Men men.

Jag kan ju inte direkt jämföra min situation idag med den jag befann mig i då. Det är ju långt ifrån lika jobbigt. Vi är fortfarande tillsammans, vi pratar nästintill varje dag och jag vet att han finns där. Då var han bara borta. På två veckor pratade vi nästan ingenting alls. Förvirrad, ledsen, ensam och förbannad med ett krossat hjärta. Det jobbigaste någonsin.

Äh nu ska jag inte tänka på det! Ska läsa den där boken istället. Skiter i Grey's Anatomy.

Ajöken möken!