jag har precis sett ps. i love you. vilken film och som jag har gråtit. jag tror aldrig jag har gråtit så mycket till en film. någonsin.
det var så sorgligt, så vackert, så tragiskt och så lyckligt. allt på samma gång. känslorna svämmade över fullständigt.

jag tror att jag saknade petter också väldigt mycket. även om jag träffade honom så sent som idag. men det är väl ett gott tecken antar jag? att sakna varandra efter bara en timma ifrån varandra (eller som i vårt fall ungefär 12), tyder väl bara på en enorm kärlek. eller hur?