Jag tål inte kvinnor, vårt eviga velande och vårt hyckleri.
Å ena sidan ska vi vara den "svaga" i förhållandet- "TA HAND OM MIG, SKYDDA MIG!". Å andra sidan ska vi vara STARKA, SJÄLVSTÄNDIGA och FRIA FRÅN MÄN. Hur fan går det ihop ????

Från det ena till det nittiosjunde såg jag ett avsnitt av Sex and the city igår.
Kortfattat: Mr Big skulle åka till Paris, Carrie blir upprörd och efter en tid tar deras förhållande slut (Big kommer hem en sväng o blablabla).
De pratas inte vid på länge, Mr Big är i Paris och Carrie i New York.
De träffas sedan på en fest- och mr Big har med sig sin nya flickvän!
Carrie blir upprörd och säger att "hennes hjärta är krossat", han är ett svin som REDAN har en flickvän och jadda jadda jadda ....
... vad hon inte säger/nämner/poängterar/whatever är att HON legat med män själv. Observera: MÄN.
Han blir svinet- medan det faktiskt är hon som är slampan.
Det är sjukt.
Män får skit för allt. För det de inte gör, för de saker de gör. Vi kvinnor styr och ställer, men ska samtidigt vara JÄVLIGT snabba med att trycka på snabbnumret till KVINNOJOUREN- "hjälp min man misshandlar mig, sextrakasserar mig" osv.
Jag och Petter hade diskussionen idag- finns det en MANSJOUR? Vars ska män ringa om de blir misshandlade, sextrakasserade eller antastade? Bris? 112? Mamma? (Nä, till mamma kan de inte ringa för de är ju STORA STARKA män...)

Vi kvinnor måste fan skärpa oss. Antingen är vi handikappade våp som inte klarar oss utan män ELLER så är vi starka och självständiga. Det går inte att vara båda två.