jag uppskattar människor som alltid talar sanning. okej. inte alltid som i alltid-alltid. (säger jag att jag är fet ska du säga emot, aight?)
bortförklaringar är det värsta jag vet. lögner är det värsta jag vet. de två i kombination får mig att brinna inombords. inte brinna som i verkligen verkligen tycka om, utan brinna som i ren och skär ilska.

det är inge jävla bollocks att "ärlighet varar längst". det är så. ärlighet varar längst. då har man ingenting att våndas över, ingenting som riskerar att "läka ut" (sanningen) och ingenting som egentligen sårar någon. att säga "fan vad ful du e" är bara allmänt elakt. det är inte ens en sanning, bara fråga om smak.

sanningen är det enda rätta i många situationer och sanningen är det enda jag tycker är det "enda rätta". det är också det som alla människor förtjänar. att leva i en lögn är inte gynnsamt för någon eller något.
som en klok man sa:
"Obehagliga sanningar är alltid bättre än behagliga illusioner."

någonstans strävar jag alltid att leva så bra som möjligt. inte hälsosamt, för där är jag kass. men bra som i försöka behandla mina medmänniskor väl.
men ibland kan jag bara inte göra det. "behandla andra såsom du vill bli behandlad själv" fungerar i många situationer. jag kan, av egna erfarenheter, konstatera att så är inte fallet i alla situationer.

jag är en person som avskyr att vara osams och är oftast den förste att säga "förlåt". jag tycker det är onödigt och slöseri med tid (som bekant är väldigt dyrbar) att gå omkring och vara ovänner. det är lättare att prata om det, och är ett "förlåt" det enda som krävs för att bli vänner igen är jag villig att vara den som lägger sig och säger det magiska ordet - "FÖRLÅT".

dock har jag inte fått något tillbaka av detta magiska ord. jag blir trampad på igen och igen och igen. utnyttjad och bortglömd, bortkastad och ratad.
det är inte värt att leva efter de ursprungliga religiösa uttrycket "behandla andra såsom du vill bli behandlad själv" när man bara får skit tillbaka. det är som att det bara gäller en väg. DIG men inte MIG.
det finns en gräns på hur snäll och bra en människa orkar vara.
till slut vänder det. myntet flippas, måttet rågas och så vidare. man orkar inte längre.

att bete sig egoistiskt och dra lögner & bortförklaringar till höger och vänster är dumt. det är dumt och ... dumt.
det försöker jag undvika.
men att sedan ha förväntningarna på sig att man ska slicka lögnarens röv varje gång det är något fuffens på gång tänker jag inte finna mig i.
jag har varit dörrmatta hela mitt liv, men nu räcker det. jag vill inte vara "mesen" längre.

"snälla och lugna linnea" ger plats för "självständiga, starka och kloka linnea"!
jag ska helt enkelt inte ta någon skit. FRÅN NÅGON.
jag ska fortfarande vara snäll, men bara mot dem som förtjänar det (och ni vet vilka ni är).

vi kan väl bestämma som så att det är mitt nyårslöfte. bra va?
JAG SKA:
bli starkare i mig själv, tydligare och INTE TA NÅGON SKIT.

sådär ja!