Jag börjar bli lite nervös för hemresan. Gör jag rätt? Tar jag rätt beslut?
Usch. Jag tänker alldeles för mycket. "OM" liksom.
Men jag har svårt att bestämma mig, att veta vad jag vill egentligen. Men vilken 19-åring vet exakt vad h*n vill göra resten av sitt liv? Jag tror de är ganska ovanliga faktiskt. Livet skall levas. Man ska inte slava efter planeringar och måsten. Synd bara att jag råkar vara släkt med min mamma (nähä!) som är vän av planering & struktur. Jag är uppväxt i ett hem fyllt av planeringar, traditioner och rutiner. Men jag klandrar inte någon då detta gett mig en stabil och kärleksfull uppväxt. Jag klandrar inte mamma för att ha varit hönsmamma, inte låtit mig gå på stan själv förrän jag var 12 och haft matlistor för en månad. Det har gett mig en stabil grund att stå på. Om man ser det lite som bungy-jump; man kastar sig ut i det okända, men samtidigt har man en livlina. Min mamma är min livlina. Var jag än kommer befinna mig, om det så är ute i mitt rum, här i Stockholm, i New York eller i Sydney så kommer jag alltid kunna komma hem. Hem till alla handlingslistor, matlistor och rutiner när kaoset blir för mycket.
Det är inte alla som har det så. Det finns även de som har det så, men inte tänker på det. Reflekterar inte hur bra de egentligen har det. Jag har varit en av dem. Men desto äldre jag blivit, desto mer tacksam har jag blivit för att vi alltid ätit middag tillsammans, farit på semester hela familjen. GJORT saker tillsammans, som familj.
Usch vad jag saknar dem nu, apflocken.
Men men, snart är jag hemma. Ska bli skönt faktiskt.. Väldigt skönt.