Allt känns helt plötsligt så fruktansvärt meningslöst. Meningslöst, meningslöst, meningslöst.
Jag känner mig inte hemma någonstans. Jag känner mig inte hemma i något sällskap, känner mig alltid utanför. Det har alltid varit så. Jag har alltid känt den där känslan av att inte räcka till. Jag tillför inte någonting till någon, någonsin. Det är mig man ringer i desperation. När man har försökt verkligen allt för att hänga med andra, när man har så tråkigt att man faktiskt avlider. Då duger jag. Annars finns jag inte, då trampar ni på mina tår.
Ska jag vara ärlig så vet jag inte hur jag ska ställa mig till det. Skratta? Gråta? Bli arg? Jag vet inte om jag orkar bry mig.
Men någonstans bryr jag ju mig ändå, eftersom jag skriver det här inlägget.
Frågan är bara hur mycket.

Jag längtar efter hösten. Jag vill att det ska bli mörkt ute om kvällarna, jag vill att löven ska falla av, jag vill att det ska regna och blåsa. Jag vill ha en anledning att sluta anstränga mig.