Först sårar du mig enbart genom ditt sätt att vara, ditt sätt att säga saker. Jag grät- men det sket ju du i. MSN räknas inte.
Nu väntar du dig att jag ska umgås med dig som om ingenting har hänt. Jag vill inte det. Jag vet inte om det är bra för någon av oss att hålla på så här. Varför kan det inte vara som förut?
Vad hände med "Vi är så lika du och jag"? Är vi verkligen så lika varandra? Egentligen?
Visst- båda har haft jobbiga perioder och inte velat leva längre. Men det är ju så för många människor- kanske bara att vi pratade med varandra om det och insåg att vi kände likadant precis då.
Men faktum kvarstår- är vi verkligen så lika? Jag finner numera mest olikheter. Du har förändrats och det gillar inte jag. Inte när du beter dig så här mot mig. För du är faktiskt elak, riktigt elak. Även om du inte förstår det själv. Inte heller förstår du när jag säger det till dig, så jag vet inte vad mer jag kan göra egentligen?
Men som jag sagt tidigare till dig- jag älskar dig och kan inte leva utan dig. Men jag börjar komma till insikt att det kanske ändå är det jag måste. Det fungerar inte längre. Vi kan inte hålla på att såra varandra som vi gör. Antingen är det skärpning- eller så säger vi upp det vi har.

It's up to you.