Jag saknar dig.
Fast jag vet inte om det är DIG jag saknar eller tiden vi hade som jag saknar. När jag tittar på bilder på dig idag så känner jag mer smärtan. Ångesten. Ovissheten.
När jag tänker tillbaka känner jag bara lycka. Lyckalyckalycka. Ren och skär lycka. Lyckan att vara med DIG, att gå och lägga mig med dig, sova med dig och göra allt där emellan med DIG.
Jag hade lovat mig själv, och andra, att inte tänka på dig mer. Du är FINITO. Du visade sidor som jag inte trodde du hade och du sårade mig på ett sätt jag aldrig trodde du kunde göra. Men hur kan jag då sakna dig!?
... jag drömde om dig inatt också. Jag hade fått ett sms av dig där det stod: "Fan vad jag saknar dig sötnos, pussssss". Sådana där jag hade kunnat få förut, men inte nu.
Jag var på Arlanda också minns jag, jag träffade Elin, Robin, Lina och Patrik. Sedan träffade jag dig. Gud vad glad jag blev. Du blev glad. Det var som om de här månaderna aldrig funnits. Det var som om vi träffades igen efter en eller ett par veckor isär.
När jag vaknade och insåg att det bara var en dröm blev jag.. jaa, jag vet inte vad jag blev. Arg? Glad? Ledsen? Besviken? Sårad.. ?
Jag drog en djup suck och somnade om, kanske för att slippa den där obeskrivliga känslan.
Det är lätt när det är svårt. När man vill och när man inte vill. När det är så självklart, men ändå så luddigt. När man tycker om dig och ändå hatar dig. När jag inte saknar dig, när jag saknar dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar