either way you're wrong

(Philosopher in Meditation, Rembrandt van Rijn, 1632)

Jag har en konstig känsla i hela kroppen. samtidigt som jag känner mig så jäkla lättad, glad och lycklig att skolan snart är slut så känner jag en offantlig ångest som trycker i mig. ångest för framtiden. "vad kommer det bli av mig?" innerst inne vet jag att allt löser sig, jag kommer inte sluta på en parkbänk. frågan är bara om jag kommer vara nöjd med att allt löst sig med nöd och näppe? jag vill klara mig själv. ha ett jobb jag trivs med (lycka till!) och bo i en fin lägenhet som är min bara min.
..jag vill inte att saker och ting ska lösa sig bara till det näst bästa. det vill säga; jag bor hemma och pluggar vid LTU. det är inte vad jag vill egentligen, men det får bli en nödlösning. men en nödlösning är väl bättre än ingen lösning alls kan man ju tänka på egentligen.
det känns som att jag är en rastlös person som behöver resa för att må bra. se nya platser, uppleva nya saker och träffa nya människor.
jag trivs inte här i boden, jag kan inte andas här. sakta med säkert känns det som att jag kvävs.
jag står still i min personliga utveckling och jag mår inte bra i hjärtat av att bo här.
jag mår som allra bäst när vi (visserligen hela familjen) är på resande fot. varje dag är olika, varje dag nya intryck och nya upplevelser. men det känns som att jag har sett hela sverige nu, från malmö i söder till riksgränsen i norr. jag har sett varenda ruin, varit på varenda slott och gått på varenda museum. jag vill uppleva nya saker! träffa nya människor!
men det kommer än så länge bara vara en dröm eftersom sådant kräver PENGAR. för att få PENGAR måste man ha ett JOBB, finns det JOBB? neeeej.
jag har sökt säkert 15 jobb och inte något av dem har ens hört av sig. vad hade jag väntat mig? "estet elev söker jobb". haha, patetiskt, eller hur? kanske skulle jag ha gått bygg i alla fall, som jag hade tänkt från början. då hade jag haft jobb i alla fall.
men så är det när man är en vilsen konstnärssjäl som söker nya utmaningar. men lever på existensminimum. kanske är det en del av tjusningen med att vara "konstnär"? vad vet jag.

hjääälp mig!