Pretty vacant

Nu ska jag vara så jävla Ebba von Sydow att jag skriver blogg TVÅ gånger på en dag. Skaffa ett liv, va? Men min dag har ju varit så jävla spännande att det krävs två blogginlägg för att kunna förklara allt, täcka hela storyn, liksom. Ehh, I wish!
Nej, den här dagen har väl varit lika händelselös och medioker som alla andra dagar under den här veckan, enda skillnaden är väl att mina lungor numera är fastklistrade på vardagsrumsväggen ovanför TV:n istället för att sitta där dom ska. Boyah-chaka!
Trevligt. Perfekt. Som en smäck.
Dock börjar det bli bättre med hostan.. Har druckit te hela dagen, tog hostmedicin när farsan hade varit o inhandlat det, samt knaprat halstabletter. DET TAR SIG SA MORDBRÄNNARN.

Jaha, jaha.. sen då? Sitter här o dödar tid bara känner jag, väntar på att 2½ men ska börja, och det är lite drygt en timma dit så ska jag skriva tills det börjar så lär ju ingen orka läsa det jag skrivit eftersom jag då endast skulle ordbajsa, hur kul är det likZom?

..men för att kanske fördriva tiden lite grann så kan jag väl kanske dra storyn om Linnea, nittonåringen som fick Alzheimers (jag är hypokondriker, okey?!). Det var så här... Hon bestämde sig för att ta en kopp kaffe (och vilken normalt funtad människa tar en kopp kaffe kvart över tio på kvällen, när man vet man ska gå o sova inom en två timmar?) Anyway, hon tog en kopp kaffe. Tog mjölk. Ploppade ner en sockerbit. Nano-sekunden senare; "Crap, satte jag i en sockerbit? Nää, tror inte det" *Plopp* Ytterligare en sockerbit. Typ tre sekunder senare kommer samma fundering; "Sauuutan, satte jag i en sockerbit? Njee.. tror inte det." *Plopp* TRE sockerbitar i en kopp kaffe. Jag säger det igen; tre sockerbitar i en kopp kaffe. Jag kan ju säga att den här människan (.. inte jag, inte jag, inte jag... lalala) lär ju inte somna inom de närmsta timmarna. Fuckfuckfuck, säger man då tror jag?

Den där underbara uppenbarelsen får avsluta dagens andra och sista (jag lovar!!) inlägg.

Ajöken möken!

"Satan vad ont det gör, när du sårar mig som bara du kan
och du känner varje skrymsle, varje vrå av mitt hjärta
och du missar inte en chans att ta igen för allt
och dom som säger att tiden läker alla sår dom ljuger"