"Precis som att någon drar undan mattan för mig. Jag faller. Handlöst och hårt. Slår i skallen så jag blir alldeles yr. Jag tappar andan och det tar flera minuter innan hjärtat slår normalt igen. Det smärtar, värker och dunkar överallt i hela kroppen. Som om mina blodådror är fyllda med nitroglycerin; redo att explodera vilken sekund som helst. Jag känner klockan ticka ner. Tick-tock-tick-tock-tick-tock.. ingenting händer. Som en enda lång väntan på något som aldrig kommer ske. Ångest."
Så skrev jag exakt för ett år sen. D hade beslutat att vi inte skulle vara vi och att han ville gå tillbaka till sitt x.
Det var inte roligt. Det var smärtsamt. Han var den första stora kärleken efter Petter. Klart det var smärtsamt.
Det tog länge innan jag kom över det. Väldigt länge. Jag ältade, pratade, grät och var förbannad. Ältade sönder vänner och familj om hur dumma i huvudet dom var och hur jag hatade dem för vad de gjorde.
...fast ändå hela tiden tanken att "kärlek rår man inte för" jag försökte intala mig det. Var bara förjävligt att jag hamnade i kläm.
Men nu har jag lämnat det bakom mig. Är tacksam för tiden jag fick med D och hoppas att han och x:et är lyckliga tillsammans (även om jag ibland kan tänka: "ditt ryggradslösa kräk, hoppas hon manipulerar dig till oigenkännlighet!")
Nu är en ny tid, ett nytt år och jag har klarat mig rätt bra utan honom (dem faktiskt).
Men att ett år har gått är sjukt, helt jävla sinnessjukt. Jag kommer fortfarande ihåg smärtan, ångesten och frustrationen. Vanmakten.
Värsta i hela mitt liv.
Nae, men det gick ju bra ändå i slutändan. Idag mår jag bra. "Just idag mår jag bra, just idag är jag stark". HA!
Ajöken möken
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar