År herregud alltså. Vad är det för fel med mig?
Jag vill gärna säga att jag har någon bra anledning till varför jag känner som jag gör och varför jag mår som jag mår. Men det har jag inte.
Jag skulle nog vilja kalla det existentiell kris. Den var också anledningen till varför jag var sjukskriven, krisen blev till depression. Det har den inte riktigt blivit nu. Än.
Det känns inte som att den kommer komma dit heller, jag är liksom i en annan situation just nu. Men känslan är densamma, frågorna är samma och tankarna går i samma banor.
Har jag tagit rätt beslut?
Hur ser min framtid ut?
Vad är jag ämnad att göra?
Familj? Vänner? Pojkvän?
Det är mycket som cirkulerar, många många många tankar. Fast så är det nog för många nu. Hela världen befinner sig i någon form av existentiell kris tror jag. Jobben sinar, ekonomin kraschar, Moder Natur säger ifrån.
Så det känns väl skönt på ett sätt att jag inte är ensam om att känna såhär, även om vissa försöker hävda motsatsen. Faktum är att det säkert är ganska vanligt.
Så det känns väl kanske lite lugnande. Att jag inte är helt förlorad och förtappad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar