Det har varit en otrolig vecka. Otrolig som i "jag förstår inte hur jag orkat". Mina stressutslag har kommit tillbaka, i min mage är det en gigantisk knut som vägrar ge med sig och i min skalle cirkulerar det ständigt ständigt ständigt en hel radda med haranger som egentligen inte har någon som helst relevans eller betydelse.
Det är som om min kropp är utom kontroll, jag kan inte göra någonting för att göra det bättre. Vänta och se. Ta det lugnt, försöka slappna av, göra sådant jag tycker om och finnas där. Visa mitt stöd, visa att jag verkligen inte kommer lämna hans sida.
Jag mår inte bra just nu, inte det allra minsta. Jag har befunnit mig i någon sorts dimma hela veckan, varit in i det närmsta apatisk. Jag har inte sovit mer än ett par timmar per natt sedan i söndags och tro mig; det känns.
Jag behöver verkligen få ledigt nu, få slappna av och bara vara för en kort sekund. Fokusera på att jag ska må bra. För som sagt; det gör jag inte nu. Inte med den här jävla stressen som äter upp mig inifrån.
Nä nu är jag så trött att jag somnar. Måtte mor och far komma hem snart så jag får åka hem och sova. Jag måste få sova.
Petter jag älskar dig. 14 månader. Att vi har stått ut!? Banne mig otroligt, visst fuss?
Ajöken möken
1 kommentar:
Vad har hänt som gör dig så nere o stressad ? :/
Skicka en kommentar