Ja jag säger då det. Nu kommer det två inlägg inom loppet av ett dygn, det är väl inte dåligt?

Ligger här i min säng och ska alldeles strax gå till Petter.

Tänker på hur det ska bli nu när han flyttar. Det kommer ju vara så jäkla långt mellan oss. Kommer det hålla? Kommer jag flytta till honom senare? Kommer han flytta hem? Det ger mig en sådan fruktansvärt ångest att tänka på det.
Oftast försöker jag att inte göra det, men det ibland kan man inte undvika de där tankarna. Tankarna att vara 150 mil ifrån den man älskar, som förut bodde bara ett hundratal meter ifrån mig. Att inte kunna knalla över precis när man känner för det, behöva boka en lång och tråkig tågresa. Sitta på ett tåg i 24 timmar.. Det känns inte roligt alls.
Jag vet inte om jag kommer klara det. Att säga hejdå och inte veta om vi kommer ses igen. Om vi kommer vara VI eller om det kommer bli ett du & jag av OSS.
Det är en fruktansvärd ångest som inte går att förklara. Känslan går inte att förklaras. Vet inte om det är ångest. Sorg, kanske ilska? Ilska över min egna velighet- ska jag flytta? ska jag inte flytta?
Veta hur det kommer bli. Hur det inte kommer bli.
Det är egentligen ingenting som håller mig kvar här. Jo familjen. Det viktigaste i mitt liv, det och Petter är det viktigaste i mitt liv. Hälften försvinner- vad gör jag då?
Stanna kvar här eller flytta med honom?

Fyfan vad livet suger ibland.

Jag får väl vara glad åt att jag har kvar honom ett par månader. Ett par månader är det VI fortfarande. Det som komma skall får vi ta då helt enkelt.