Stress stress stress. Överallt stress.

Jag sitter här och surfar runt lite. Bland annat på Helgon. Jag klickar mig runt och snokar, läser lite dagböcker, tittar lite gallerier och om jag har tur lyckas jag hitta en intressant blogg att läsa.
Det gjorde jag idag.
Det är ett par, väldigt söta, i 20-års åldern. (Snarare 20 än 25) De hade massa "puss-bilder" på varandra i gallerierna och fina kärlekshälsningar. "Älskar dig för alltid" "Du och jag 4-ever".. ja ni vet. Så klickade jag mig in på en av dessas blogg. Ser att de väntar barn tillsammans. "Men åh vad fint" tänkte jag, barn är ju härligt liksom.
Så läser jag vidare och någonstans ser jag att "Jag och [---] firar 5 månader idag! Älskar dig gubben. Vi för alltid <3" ungefär..
Oj! Hon var i tredje månaden och de firade nu i mars 5 månader tillsamans- de hade alltså varit tillsammans i två månader när hon blev på smällen. (!?) Vadan denna stress?
Jag tänkte nog snarare att de var ett sånt där gulligt par som varit tillsammans sen Sweet Sixteen liksom och som nu började så sakteliga bygga upp ett liv tillsammans. På allvar.
Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte blev chockad.
Visst kan det hålla hela livet, men det känns väl lite tidigt att säga "du och jag för alltid" när det handlar om 5 månader.
Skaffa barn, flytta ihop, förlova sig.. Överallt råder det en jäkla stress! En 14-åring har träffat "sitt livs kärlek" och "älskar dig snuttegullgubben". De förlovar sig och gör slut en månad senare.

Det kan verka cyniskt. Men någonstans måste man kanske inse att man som 14-åring inte är mogen. Både fysiskt och psykiskt. Man växer som människa på alla sätt, får andra värderingar och smaken ändras drastiskt. Ena dagen 'punkare' och andra dagen en 'fashionista'.

Jag är 20 år gammal, har varit tillsammans med Petter i ett halvår och jag vill verkligen inte flytta ihop riktigt än (no offence älskling), INTE skaffa barn (där vet jag att du drog en lättnadens suck) och inte förlova mig.
Jag vill kunna komma hem till min lägenhet och ta på mig mina ful-byxor som inte en människa får se mig i. Sitta i sängen och pilla naveln. Klippa tånaglarna ifred och bara grisa och svina hur mycket jag vill utan att behöva anpassa mig efter en annan människa. (Barn vore för mig idag helt och fullkomligt otänkbart! Kan knappt ta hand om mig själv....)
Det är underbart att vara med Petter och jag älskar honom mer än allt annat- men jag klarar inte av att vara med NÅGON dygnet runt.
Fast visst är det ju så att alla är vi olika och har olika värderingar. Ser på saker olika.

Men jag är en sån som vill VÄNTA med såna där stora commitments. Jag VILL flytta ihop, skapa ett liv tillsammans med barn, villa, hund, förlovning och mini vans. Men inte nu.
Det förvånar mig OERHÖRT hur bråttom alla har, allt ska komma på en gång. Sen blir de förvånande när det inte är precis som de vill att det ska vara. Barnen skriker, bajsar ner sig, kleggar ner nya grejerna, sabbar saker och kräver en jävla massa ansvar. "Men oj, barnet är hungrigt, hur gör jag mat?"
Ett gemensamt boende tär nog mer på varandra än vad man kan tro- anpassning, delning och inget "privatliv".
Jag säger inte att jag tycker att man INTE FÅR flytta ihop, skaffa barn eller förlova sig när man är 20-nånting. Bara att man kanske borde tänka efter en sekund eller två.

Jag hoppas jag inte framstår som alltför cynisk.. men det är bara lite så jag tänker.