"I Italien skrattar man gärna åt dramatiska händelser"

..men inte här i Sverige.
Jag känner mig som världens största bajskorv, men jag tycker ändå jag har lite rätt att göra det. Ett löfte bröts och det gör mig arg, ledsen och framförallt besviken.
.. speciellt eftersom det hänt så många gånger förut. Någonstans måste jag sätta upp en gräns för vad jag tolererar och orkar med. Det är psykiskt påfrestande att aldrig veta vars jag har mina människor. "Vad är min människa för människa!?"
Nej, jag vet inte. Jag befinner mig i en svår situation just nu.
Å ena sidan vill jag sålla bland mina människor och å andra sidan KAN jag inte. För jag behöver ju dem! Mina människor ger mig styrka, mod att fortsätta och en massa kärlek. Men samtidigt är de dem som sviker och sårar allra mest.
Är det värt det? Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte. Jag tror jag har nått en punkt av ingenting. Jag känner ingenting, jag har inga tårar kvar att spilla och ingen ilska att få ur. Det bara ÄR. En totalt nollställd Lino är det som skriver, en apatisk Lino.

Ajöken möken.