igår såg jag en dokumentär som hette "sanningen bakom size zero". hela konceptet var att en frisk, ung och normalviktig tjej skulle testa på livet som anorektiker i princip. inom loppet av en månad skulle hon genom extrem diet och hård träning nå size zero.
att hon ens gick med på detta är helt ofattbart. hon träffade en läkare regelbundet under den här tiden och han avrådde henne hela tiden från att slutföra "experimentet". trots detta, trots hennes tillstånd och trots risken att hamna i "jojo-batningsfällan" så fortsatte hon.
till slut, efter en månad av självsvält och träning nådde hon ändå size zero. hennes bmi var 17, vilket är inom ramen för anorexia. hon gick ner 5.5 kg- vilket inte låter särskilt mycket, men på hennes redan lilla kropp var det förödande kilon.
hela hennes kropp kraschade i princip. hon mådde dåligt, sov dåligt, hade ont i magen, kräktes, var orkeslös, försämrat minne och var ständigt irriterad. bara för att nämna några av konsekvenserna.
allt detta gjorde hon för att visa unga tjejer (och kvinnor) hur farligt det faktiskt är detta sjuka ideal som råder i västvärlden.

jag har själv alltid haft en helt okej bild av mig själv. jag har egentligen aldrig haft några större komplex eller manier. mat har alltid varit en naturlig del i mitt liv och jag har alltid haft bra kostvanor.
de allra flesta i min omgivning har haft samma sunda inställning till mat och träning.
jag har haft perioder när jag mått riktigt dåligt, men jag har aldrig hamnat i en ond cirkel som är omöjlig att ta sig ur. visst har jag haft tider då jag ätit mindre, men det har alltid handlat om ett par dagar och aldrig mer än så.
jag har aldrig självmant svultit mig själv i syfte att få en snygg och accepterad kropp.
det fanns dock en period då jag tyckte att jag var för smal. då blev det mycket promenader och lite mat. men jag mådde inte dåligt, jag var helt enkelt inte hungrig. det var så mycket annat i mitt huvud under just den perioden att mat kom i andra hand. jag gick ner 5 kg på två veckor. jag låtsades vara stolt över det, men egentligen mådde jag faktistk ganska dåligt över att ha rasat så relativt mycket på så pass kort tid. på min korta kropp (163 cm) syntes det direkt. det kändes också att det försvunnit en hel del. mina höftben var mer framträdande, likaså mina revben. jag kände mig faktiskt orkeslös och var alltid fysiskt utmattad.
jag insåg då att jag åt alldeles för lite i förhållande till hur mycket jag motionerade. jag började tänka mer på att äta i förhållande till hur mycket jag rör på mig.
att kroppen är en maskin och behöver bränsle har alltid varit mitt starka argument till att fortsätta äta varierat och unna mig godsaker.

att få ätstörningar idag är inte helt ovanligt. överallt cirkulerar bilder på antingen "FÖR SMALA" eller "FÖR FETA" kändisar.
dessa är alltså människor som 14-15-16-åringar ser upp till runtom i världen. affischer på väggarna, cd-skivor, filmer, tidningar, böcker... i dessa tidningar och böcker står det "såhär ska du se ut" "så här får du snyggaste kroppen" "det här är normalt" .. inte konstigt att tjejerna (och killarna!) får en konstig bild och även en väldigt kluven bild, om vad som är snyggt och inte. den onda cirkeln är ett faktum.

det är faktiskt så att på ena sidan i en tidning står det "nu är det kurvigt som gäller" och när man vänder blad så står det "2 kg på en vecka- såhär gör du". de dubbla budskapen finns överallt och överallt finns dessa framförallt unga tjejer som tror att det är så man måste gå till väga för att bli accepterad. fel självbild leder inte bara till bantningshets, det följer med skönhetsoperationer också till följd av detta.

vi bombarderas ständigt av detta växande problem- ätstörningar. det är dokumentärer som den jag såg idag, det är "skrämsel-filmer" och det är stora reportage i dagstidningarna. men det är inte för intet det pratas så mycket om just ätstörningar. det är ett stort problem. det värsta är att det faktiskt bara blir värre och värre.
bara att vi nu i modern tid har ett begrepp som är "size zero" är helt befängt.

jag kan inte minnas att det varit en sån här vikthets när jag var 13-14 år gammal. visserligen har jag alltid varit relativt säker i min egen kropp. jag har aldrig haft några större komplex- hela min tidiga tonårsperiod var jag relativt smal och tänkte aldrig på att bli smalare genom diverse dieter. det har helt enkelt aldrig funnits i min värld.
i min familj är detta ett ämne som inte ofta kommer på tal. min mor har provat på dieter och sagt att "nu börjar mitt nya sunda liv", men det är som att hon inte tar sig själv på allvar riktigt. då gör inte vi andra heller det. jag antar att vi alltid lindat in det här ämnet i en stor gnutta humor. det tror jag har en stor del i min "batningsfria-tonår".
men det är långt ifrån alla tonåringar som har fått den trygga grunden att luta sig tillbaka mot. frånvarande föräldrar, ignoranta föräldrar, fixerade kompisar... listan går att göras lång.

en gammal klasskompis till mig lider av en ätstörning (eller det är en sjukdom som medför hetsätningsbeteende.) detta påverkar hela hennes liv.
jag har känt henne sen ettan och hon har alltid verkat vara en hälsosam tjej som aldrig visat några tecken på ätstörningar. hon har alltid ätit på skolan och aldrig varit särskilt fixerad vid mat på det sättet. vad jag har märkt i alla fall.
jag såg oss som ett gäng som käkade ordentlig mat och inte diskuterade vikt och utseende särskilt mycket. inte på ett fixerat sätt. det har alltid varit en stor gnutta humor där också. "höh titta valken när jag sitter ner".
att hon skulle ha en så pass allvarlig ätstörning som det ändå är hade jag aldrig någonsin kunnat ana.
hennes blogg är en ventil för henne. här är hon öppen, ärlig, lite skämtsam och samtidigt väldigt allvarlig gällande hennes matproblem.
läkarbesök, bantningsmetoder, träningstips, goda och nyttiga recept. upp och ner fram och tillbaka.
men hon är en oerhört stark människa. trots motgång efter motgång fortsätter hon kämpa efter en sund livsstil och ett balanserat leverne. hon är medveten om sitt problem, hon tar tag i det.
i hennes fall är det inte de sjuka idealen som spökar, det är ursprungligen en sjukdom, vilket också gör det mycket svårare att bli fri ifrån. det är heller ingenting hon valt själv. anorektiker tar ändå beslutet "nu ska jag nå size zero", det går överstyr och sedan är man fast. det BLIR en sjukdom.

en nära släkting till mig lider (har lidit?) av anorexia. hon svalt sig själv och man såg henne nästan inte så mager hon var.
det är en riktigt hemsk sjukdom. jag som har sett den med egna ögon, inte bara läst om den eller sett bilder, inser verkligen vilken hemsk sjukdom det verkligen är.

vi som bor i västvärlden har tillgång till all information, läkarvård, rehabcenter.. vi har alla möjligheter i världen att leva ett hälsosamt, drägligt och friskt liv. vi har förutsättningarna. ändå väljer många av oss att leva ett liv där allt kretsar kring mat. antingen att försöka undvika mat så mycket som det går, eller att äta ihjäl oss.
jag vet inte vad det är för fel på oss människor. denna hysteri kommer ta död på oss. vi klarade oss undan alla möjliga naturkatastrofer, klimat och miljöer- men oss själva klarar vi inte av. människan dödar sig själv. antingen via maten eller genom att undvika maten.
var är balansen?

jag tackar min lyckliga stjärna att jag alltid haft en så pass hög självkänsla att jag klarat mig undan ätstörningar och kroppsfixering. jag har försökt acceptera mig själv som jag är, jag äter det jag mår bra av och motionerar så pass mycket att jag mår bra själv. något mer behövs inte.