knock-knock-knockin on heavens door.
den är så fantastisk den där låten. jag bara lyssnar om och om igen. njuter. jag hoppas ni har lyssnat, för den är verkligen vacker.

just nu sitter jag och väntar på att petter ska höra av sig. jag börjar bli trött och därmed väldigt otålig också. men det går nog bra.
har tittat på sex and the city hela kvällen. jag får inte nog. det är ju förfan ett beroende. men jag njuter av vetskapen att jag endast sett två skivor och två avsnitt av hela 16 skivor! helt underbart. jag har en hel del arbete framför mig. hehe.

jag tror jag pratar för alla satc-fan därute när jag säger: ta mig till manhattan, new york. nu. jag saknar att kunna sitta på en uteservering och glo på alla människor som passerar. de stressar, halvspringer, känner sig viktiga med sina head-set och samtidigt fipplar med en annan telefon. det finns ju inte här. möjligtvis stockholm. där kan man glo på folk. men inte här i boden. sitter man på hanssons ser man kanske 10-15 personer- 5 av dem ser man två - tre gånger dessutom.
det känns varken nyskapande eller intressant. bara enformigt och tråkigt. deprimerande på ett sätt, visionsdödande.
man blundar och drömmer sig bort, new york, paris, london, moskva eller till och med aten. så öppnar man ögonen. där sitter man- i boden. på hanssons. den där gamla gubben som passerade för fem minuter sedan, passerar igen åt motsatt riktning, halvspringande. tar en djup suck, dricker upp sin latte och knallar hem igen.