Let's talk

Jag har så mycket jag vill säga. Så mycket jag vill göra, uppleva, se och ta del av.
Samtidigt är det så mycket jag måste göra.

Det är så mycket som bubblar i mig. Så mycket som vill ut, så mycket jag vill dela med mig av. Alla tankar, känslor. Intryck.
Jag vill prestera. Jag vill vara på topp. Jag vill må bra, känna mig bra, vara uppskattad, älskad och saknad. Jag vill vara en del av någons liv, värld och hjärta. Känna samhörighet. Hitta rätt.

Har jag hittat rätt? Känner jag samhörighet? Är jag en del i någons liv, värld och hjärta?
Jag hoppas det.
Jag hoppas jag lämnat avtryck. Att jag kan känna mig nöjd med mina prestationer. Trots att jag inte ansträngt mig tillräckligt.
Jag har inte gått den tuffaste linjen på gymnasiet, jag har inte flyttat hemifrån, jag har inte sommarjobbat som ett svin för att sedan kunna resa. Jag har absolut inte beslutat mig för vad jag vill bli eller vad jag vill jobba med. Jag har inte alltid varit lycklig. Jag är inte alltid lycklig. Jag trivs inte alltid med mig själv eller med andra. Jag är inte alltid en trevlig människa eller lätt att vara omkring.
Men jag hoppas ändå jag har gjort intryck. Jag hoppas jag betyder något för någon.

Känna tvivel och självömkan är det värsta som finns. Jag är fylld av båda.
Jag är precis på det sätt jag föraktar allra mest hos människor.
Jag är sur, krävande, osäker och velig. Jag är lat och olycklig, gnällig och fobisk.

Trots detta, trots mina brister, mina destruktiva sidor och mitt hat- så har jag de underbaraste av vänner och den underbaraste av pojkvänner. Vad har jag gjort för att förtjäna allt detta?
Vad är det som gör mig till något speciellt?
Varför känner jag ett sådant oerhört hat gentemot mig själv? Sådan avsky.
Jag har en pojkvän som finns där. Den underbaraste av själar. Den allra vackraste av människor.
Han lyssnar. Förstår. Dömer inte. Finns där.

Förstår fortfarande inte hur jag kunde dra högsta vinsten- trots att jag hade oddsen emot mig.

Jag vet inte hur jag någonsin kommer kunna släppa det. Hur kunde jag få det så bra, men ändå må så jävla dåligt? Otacksamhet?

Patetiskt. Jag, jag, jag, jag, jag jag jag jag jag jagjagjagjagjagjagjag..... Bara JAG. JAGet är allt som räknas. Allt annat spelar ingen roll. Egoistiskt och självkritiskt.
Svinaktigt och destruktivt. Otacksamt.

Man vet inte vad man har förrän man förlorat det.
Jag vill inte förlora det. Jag kan inte förlora det. Det går inte. Skulle inte gå.
Ni är min värld, min verklighet, min sol, mitt liv, mitt hjärta, min själ.

Jag älskar er.
förlåt.