Jag känner mig väldigt ledsen.
Jag gjorde misstaget att börja tänka för mycket. Tänka på sådant som jag varit fri från ett ganska bra tag nu.
Men så var det alltså dags igen att komma tillbaka. De där jävla tankarna.
Jag saknar mormor.
Jättemycket. Jättejättejättemycket. Jag börjar faktiskt gråta lite grann nu.
Jag saknar hennes samtal. Hennes undran om hur det går med killarna. Om jag träffat någon ny.
Hennes samtal om ingenting alls egentligen. Hennes funderingar om hur det är. Hur det går med skolan.
Jag saknar att sitta med henne vid köksbordet i stugan och prata en hel kväll.
Käka bullar tills jag spyr och bara prata med mormor.

Jag saknar hennes hostningar.
Hennes "Vojne, vojne, iiiis inte dra fram". Mormors underbara mening som hon alltid sa till mig:
"Du är mormors flicka, du har alltid varit mormors flicka!" sen gav hon mig alltid en kram.
Jag minns min sista kram jag fick av mormor.
Jag minns så väl.
Jag minns att jag tänkte "Snart ska jag åka hit igen. Hjälpa henne att städa. Hjälpa henne med att torka ovanför skåpen. Hjälpa morfar i trädgården. Sitta och prata ännu mer med mormor om ingenting"
Det blev ingen nästa gång.
Ett par veckor senare dog hon.
Hela min värld rasade bokstavligen samman.
Om jag var trasig innan så krossades jag sönder och samman efter detta.

Minns när morfar ringde "Mormor har fått en hjärnblödning".
Jag tappade luren och föll ner på golvet. Jag grät tills jag inte hade tårar kvar.
Det var det värsta som kunde hända. Det fick inte hända.

Ett par dagar senare ringde mamma och sa att hon gått bort.
Jag grät i flera månader.
Hade mardrömmar varje natt, särskilt efter begravningen.
Det absolut värsta jag varit med om.

Varför kommer dessa tankar nu?
Varför gråter jag?

Petter- kom och håll om mig. Då gråter jag aldrig. Möjligen av lycka.
Men när jag är med dig är det som om ingenting kan skada mig.

Du är min trygghet- min bästa kompis och min älskade, älskade pojkvän.