Åh vad jag älskar mitt liv ibland. Det är så fruktansvärt underbart.
Morsan kommer hem och SKRIKER. Det första hon gör när hon kommer hem är att skrika. Förstår inte hur fan hon orkar. Att hon orkar gnälla och gapa över jävla allt man gör och inte gör.
JAG ska diska undan det David har lämnat, JAG ska laga mat, JAG ska göra allt och gör jag inte det blir hon vansinnig. På MIG.

Orkar förfan inte vara hemma. Ska det vara så, att man åker iväg för att man inte pallar vara hemma? Ska jag behöva åka iväg med bilen, stanna på nåt random ställe och sitta där tills dom har somnat? Det är en så jävla destruktiv miljö att jag orkar fan inte med skiten snart alltså. Jag ska fråga Soc. om de kan betala en lägenhet. Jag orkar faktiskt inte med allt jävla tjaffs. Alltid är det nånting. Jag börjar alltid må dåligt när jag är hemma. Så ska det fan inte vara.

Jobb verkar jag ju inte få så någon lägga kan jag inte skaffa.

Helvetes jävla skit.
Förbannat.
Fan.