Det närmar sig nu. Med stormsteg. Ett år. Ett år jag aldrig trodde jag skulle överleva om jag ska vara ärlig.
"vad ska man göra när det känns som att allt saknar mening?
när man inte ens vill öppna ögonen på morgonen? bara ligga kvar i sängen och sova? glömma bort att det faktiskt finns en värld utanför fönstret som bara väntar på att få trycka ner en. ännu en gång.
glömma bort all jävla skit som cirkulerar i ens tankar, glömma allt som tynger en.
jag vet inte vad jag ska göra. vars ska jag ta vägen? vem ska jag prata med? vill jag prata med nån?"
Skrev jag 12:e september 2007. Jag minns känslan så väl. Känslan av att ingenting är värt att leva för, ingenting som gör en glad.
Det var den jobbigaste perioden i hela mitt liv. Jag har nog aldrig gråtit så mycket som jag gjorde då. Varje kväll grät jag mig själv till sömns, somnade utmattad av allt gråtande, uttorkad av alla tårar. Jag visste inte var jag skulle ta vägen. Ingenting var roligt, jag fann inte glädje i någonting alls. Allt vara bara piss, skit och senapsgas.

Fortfarande kan jag få den där känslan jag hade då, känslan av att aldrig räcka till. Att inte känna sig emotionellt tillfredsställd.
Jag har upplevt emotionell tillfredsställelse vid två punkter i mitt liv. Båda gångerna slutade i gråt. Någonstans känns det så som att det där "emotionell tillfredsställelse" bara är tillfälligt.
I mitt fall handlar detta sammanlagt om en vecka och två dagar. Underbara dagar. Underbara. Då ville jag inte vara någon annanstans än just precis där jag befann mig. Ville inte vara med någon annan än den jag var med just då.

Men underbart är kort och emotionell tillfredsställelse är kort.

Just idag befinner jag mig i ett tillstånd som närmast kan förklaras som en blandning mellan apatisk, olycklig och samtidigt ganska nöjd. Nöjd över att det kan vara värre och apatisk och olycklig över att den emotionella tillfredsställelsen känns alltför långt borta.
Jag tänker bara tillbaka på hur jag kände mig för EXAKT ett år sedan, innan jag gick in i den mörkaste av depressioner.
Det är alltför mycket TÄNK OM för att jag ska kunna slappna av och släppa det förflutna. Jag måste lära mig att släppa saker, lära mig att gå vidare. Det är min allra svagaste sida. Jag fastnar så oerhört lätt för människor, jag släpper in dem i mitt liv. Jag blundar och kastar mig utför stupet utan att blinka.
Jag förlitar mig alldeles för lätt på människor. Jag faller hårt och snabbt.
Men problemet är att jag inte vet hur jag ska lösa det, hur ska jag släppa taget? När ska jag lära mig att människor är överskattade? Jag överskattar människor. På ett eller annat sätt blir jag alltid sårad.

Frågan är bara om det alltid kommer vara så eller om jag någon gång kommer lära mig att inte tro så jäkla gott om allt och alla hela tiden?