Self Ignition

Jag sitter och har ganska (läs: väldigt) tråkigt, funderar vad jag kan skriva om. För skriva vill jag!
Har jag kommit fram till något som är värt att, inte bara skrivas ner i bloggen, utan också dessutom värt att läsas? Njee. Inte direkt. Men jag fick en liten inspiration på en vilt främmande människas dagbok på Helgon. (Låter brutalt att läsa någon vilt främmande människas dagbok- jag menar, en dagbok är ju ganska privat. Förstår inte varför det inte heter blogg även på Helgon. Det gör ju det överallt annars ju!) Hur som helst! Efter att ha läst denna DAGBOK där personen skrivit en sån där "X antal egendomliga sanningar om mig själv", kom jag på att jag kanske ska berätta om mig själv. Sånt där som JAG vet om och som är en del av mig men som jag sällan visar för andra annat än familjen.
Men eftersom jag gjort en sån där "X antal egendomliga sanningar om mig själv" så har jag ju egentligen redan avslöjat mina hemligheter.. Det allra heligaste kan jag ju inte lika gärna berätta känns det som, det blir antingen oerhört pinsamt- eller så kommer alla som känner mig dra sig undan. Jag menar- man vill ju inte alltid veta ALLT om någon. Det räcker med att skrapa lite på ytan och i sällsynta fall få reda på lite mer vad som döljer sig lite djupare. Skulle man gräva ytterligare så känns det inte som en så vidarevärst stor idé att umgås med människan. Jag menar, någonstans umgås man ju med människor som inte är så förutsägbara. Skulle man veta allt om en person, precis vad personen tycker om allt, hur personen tycker och tänker så är det långt ifrån spännande att hänga med han/hon. Förstå mig rätt- någonstans har man en fascination för sina vänner och vill veta mer. Man vill själv, i sin egen takt, lära känna personen, bilda en egen uppfattning. Snarare än att personen rabblar upp allt, "så här är jag", "så här tycker jag", "så här tänker jag", "det här gillar jag/gillar jag inte" osv. Man får ett första intryck, är det bra vill man veta mer, är det mindre bra så nöjer man sig där.
Ibland kan det vara så att en person behöver flera chanser för att väcka något som helst intresse. Antingen ger man personen en chans- eller så tjatar sig personen till en chans. I vilket fall lär man känna personen lite bättre. "Hur är han/hon", "Vad tycker han/hon", "Hur tänker han/hon", "Vad gillar/gillar inte han/hon" osv. Det blir som en skola, fast en rolig skola. Lära känna andra människor och därigenom lära känna sig själv.
därmed lär man känna den allra viktigaste personen- sig själv.
Varför ska man egentligen satsa på att andra ska lära känna en, när man inte känner sig själv ordentligt? Där brister det för mig. Fast det har blivit bättre, det har det ju.
Men som med allting annat så kan det bli bättre, det gäller även självkännedom.
Men hur går man egentligen tillväga när man ska "lära känna sig själv?". Åka på meditationsläger i Indien? Buddhistcenter i Kambodja? Fara på en Booze-cruise i Karibien? Åka skoter i de Lappländska fjällen?
Skriva blogg tror jag är en bra självreflekterande "övning" faktiskt. Jag har skrivit blogg i ungefär två år, lite drygt två år, och när jag läser äldre inlägg märker jag hur mycket jag utvecklats. Hur mycket jag lärt mig både om mig själv och andra. Det är ju någonstans människans mål- att hela tiden utvecklas. Finna nya utmaningar, möta nya motgångar, övervinna rädslor och lyckas med nya saker. Nå framgång.
Kanske ska man inte anstränga sig för mycket? Kanske sker de där framgångarna någorlunda naturligt ändå? Förmodligen ska jag nog bara fortsätta skriva min blogg, sätta ord på mina känslor. Diskutera med familj och vänner, läsa böcker, se filmer och lyssna på musik. Överallt lär man sig något nytt och överallt finner man nya möjligheter till självreflektion.
Det kan vara ett buddhistcenter i Kambodja eller en skotertur i fjällen.