Jag låg igår och skulle sova. Svårt som vanligt. Tänkte på mitt liv, mig själv och inte minst framtiden.
Vad gör jag här egentligen? Det finns ju ingenting som håller mig kvar. Ingen som håller mig kvar. Det känns som att mina vänner drar sig undan, de bästa flyttar och kvar blir jag med mina tankar. Varför känns det som att jag inte passar in någonstans? Var jag än befinner mig så känns det bara obekvämt och felfelfel. Jag försöker, det gör jag verkligen. Jag provar allt möjligt och träffar nya människor, försöker vara social. Men det går inte. Det känns bara fel och jag tycker synd om människorna jag träffar för att de tvingas vara runt mig. Jag känner mig som en börda och en glädjedödare.
Allt jag vill göra är att lägga mig under täcket och låtsas som att jag är ensam i världen. Bara ligga där och känna hur luften försvinner, hur det blir varmare och varmare. Sticka ut huvudet och ta ett andetag och sen in under täcket igen. Ligga och bara blunda. Höra mina egna andetag och känna hjärtat slå. Bara ligga där timme efter timme.
I ärlighetens namn så vet jag inte vad jag ska göra. Var ska jag ta vägen?
Som det känns nu så kan jag lika gärna bo i Kiruna eller Ystad. Det spelar ingen egentlig roll. Jag måste hur som helst starta om från början, här i Boden vill jag inte stanna. Jag har ingenting kvar. Det känns som att jag inte är kvar själv ens en gång. Min själ har lämnat mig. Det låter konstigt och det ÄR konstigt, men det är så det känns.
Åh vilken ångest.
Nu skulle det vara skönt att ha någon här som säger "det löser sig, oroa dig inte." Men jag har ingen här. Det skär i mig. Satan vad det skär i mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar