Scarred

Det känns bra nu. Vet du det? Jag behöver inte dig.
Jag har kommit till insikt att jag faktiskt klarar mig lika bra utan dig. Varför har jag slösat bort tre månader på dig? Trott att det någonsin kommer bli något mellan oss, att du ska komma hit till mig. Jag borde ha förstått redan när jag satte mig på tåget hem att det var sista gången jag såg dig. Sista gången jag kramade dig, pussade dig och pratade med dig.
Någonstans förstod jag faktiskt det. Kanske därför jag grät som aldrig förr. Jag var så ledsen, jag ville verkligen inte lämna dig just eftersom jag innerst inne kanske anade att vi aldrig skulle träffas igen. Just my luck. Bli blixt-förälskad och sedan inget mer. Alltid blir det så.
Det är ju faktiskt mig det handlar om, vad hade jag väntat mig? Att jag skulle få vara med dig? Nej. Tror inte det, va.
Men nu känns det lugnt. Efter veckor av gråtande och ångest känns det nu bra. Vi pratar inte lika ofta vilket gör att det inte känns något speciellt när vi väl gör det. Som förut. Då ville jag bara hem så jag skulle få prata med dig. Hände till och med att jag skolkade från sista lektionen för att få prata med dig. Nu känns det nästan tvärtom, jag vill inte prata med dig. Just eftersom jag har kommit så långt på vägen och jag mår relativt bra nu. Jag vill inte förstöra det genom att återigen få massa falska förhoppningar. Vissa människor är starkast på egen hand, självständiga och helt obeoende av andra. Jag är nog en av dem.
Man kan inte såra sig själv på samma sätt som andra kan.
Visst behöver man människor runt omkring sig, men jag ska inte förlita mig på DIG speciellt eftersom du bara gör mig besviken och sårar mig.
Ska jag vara ärlig så känns det lugnt att vi inte pratar längre, det känns inte jobbigt eller tråkigt. Det känns bara lugnt.
You've got to move on, dude.