Satan vad det skär

Min själ och mitt hjärta trasades sönder när jag insåg att du höll av någon annan. Någon annan än mig.
Jag var inte en del av ditt hjärta längre, men du fanns kvar i mitt. Mitt hjärta var din borg, du hade erövrat mig.
Du stod där i din skinande rustning och försvarade borgen, med spjut och båge. Ingen annan fick komma nära, för i mitt hjärta fanns bara du.
Åh, vad det skar i mig. Det skar i mig så jag nästan gick sönder.
Det skar i mig när jag tänkte på dig, att du nog inte tänkte på mig längre. Jag fanns inte i din själ, i dina tankar. Men varje vaken minut fanns du i mina tankar. Jag tänkte på dig.. dig bara dig. Jag ville vara med dig.
Varför känns det helt plötsligt helt okej? Du vill inte vara en del av mig, du tänker inte på mig, du kanske inte tycker om mig längre. Jag har insett det, jag har gått vidare. Jag tänker inte på dig hela tiden, du skär inte i mig längre.
Men varför står du fortfarande kvar i din skinande rustning och försvarar mitt hjärta? Varför släpper du inte in någon annan i mitt hjärta? Jag kan inte släppa in någon. Hjälp mig. Du tar död på mig. För att du fanns i mina tankar, tre månader har jag tänkt på dig. Dygnet runt. När jag la mig för att sova, när jag satt på bussen, när jag var på skolan, när jag åt middag.. Hela tiden fanns du där.
Nu har jag släppt dig från mina tankar, men mitt hjärta är din borg. Kommer du någonsin lämna ifrån dig borgen till någon annan? Kommer någon annan få försvara resterna av mitt hjärta?
Varför är det så svårt när det borde vara så enkelt?

I en sömnig liten stad, åh
Ingen annanstans
Kan man vara ensam som just här