det tar emot att erkänna det, men jag trodde alltid att du & jag var som steve & miranda. att vi skulle sluta upp tillsammans. inte som carrie & mr big. vi hade aldrig något strul. men som steve & miranda. det kändes alltid som vi. du höll alltid med om att jag var som miranda. lite sur o vresig så där mest hela tiden, men ändå med en viss charm.
vi skulle ju få våran brady, bara det att våran skulle heta dexter. du skulle lära honom allt du kunde, han skulle få dataspel, tv-spel och "pappa skulle hela tiden spela med honom o lära honom alla trixen".

usch vad livet är orättvist. även om jag kanske inte på riktigt trodde det skulle bli så , så hoppades jag alltid.