Fyfan vilken jävla ångest allt det här startade. Den här ångesten har jag inte haft på hur länge som helst. En tryckande känsla- den där alltför välbekanta känslan av total vanmakt. Okontrollerbar smärta som bara trycker och trycker.
Jag vill bara gråta.
Tyvärr känns det inte som att det skulle hjälpa så mycket. Situationen kvarstår.
Jag har inget hem.

Jag har ingenting jag kan kalla hem längre.
Det jag har kallat hem är inte längre mitt hem.

Hur kan man göra så här?
Säga att ens dotter är PERSONLIGHETSFÖRÄNDRAD, misstänkt missbrukare och skulle behöva göra en psykisk hälsoundersökning. Att hon har lite mindre än två månader på sig att ta sitt pick och pack o dra.

Nu förväntar sig idioterna att _JAG_ ska vara hemma med min sjuka lillebror imorgon för att DE jobbar. Jag orkar fan inte med det här.
Först behandlar de mig som SKIT, skriker åt mig om hur jävla värdelös jag är och sen i nästa sekund väntar de sig att jag ska hjälpa DEM.

Vars i helvete ska jag ta vägen?
Vars ska jag få kraft ifrån att skaffa ett jobb, sen sköta det? Det är ett mysterium.
Ett stort jävla mysterium.

This is a problem.
En omöjlig uppgift. En totalt omöjlig jävla uppgift.