Min själ och mitt hjärta krossades av dina ord.
Jag var inte en del av ditt hjärta längre, men du fanns kvar i mitt. Mitt hjärta var din borg, du hade erövrat mig.
Genom små, små medel hade du erövrat mitt hjärta.
Du stod där i din skinande rustning och försvarade borgen, med spjut och båge. Ingen annan fick komma nära, för i mitt hjärta fanns bara du.

Åh, vad det skar i mig. Det skar i mig så jag nästan gick sönder.
Det skar i mig när jag tänkte på dig. Jag fanns inte i din själ, i dina tankar. Men varje vaken minut fanns du i mina.

Det har snart gått ett år.
Varför står du fortfarande kvar i din skinande rustning och försvarar mitt hjärta? Varför släpper du inte in någon annan? Jag kan inte släppa in någon.
Hjälp mig. Du tar död på mig.
Jag tänker fortfarande på dig. Varje dag finns du i mina tankar. Varenda jävla dag.

Varför envisas jag alltid med att skriva om det?
Alltid skriva ner det. Varför?
Blir det lättare? Nej. Blir det tyngre? Varje dag.
Det känns som att jag kvävs. Jag kvävs av dig. Du kväver mig.

Jag vet inte var jag ska ta vägen. Man kan fly fysiska personer, man kan gömma sig. Stänga av telefonen och byta adress.
Man kan inte fly sina tankar och minnen. De följer alltid med. Det är vad som äter mig inifrån. Vad som tynger mig varje vaken minut. Även om jag verkar glad så är det vad som pågår i min skalle. Jag ser dig framför mig. Din vackra uppenbarelse.

Hur ska jag få dig att försvinna?
Vad ska jag göra och var ska jag ta vägen?
Kommer du någonsin försvinna?

Fan vad det skär i mig.
SatanSatanSatan vad det skär.